Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Balanchine-afton i Köpenhamn

2009-03-28

Fakta:

Namn: B for Balanchine
Koreografi: Georges Balanchine
Musik: Stravinskij, Rieti efter Bellini, Bizet
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen på Holmen, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

En helafton med Balanchine är inte bara extremt krävande, inte minst för korpsen, utan också lika extremt avslöjande. Ingen kommer undan eftersom ju allt skall vara perfekt.  Att den Kongelige Ballet har dansare som vågar ta sig an utmaningen är inte fy skam. Låt gå för att samtliga dansare ur korpsen inte riktigt höll måtten – då och då stretade några armar och ben åt fel håll – inte minst i den nästan legendariska Symfoni i tre satser som hade premiär på New York City Ballets Stravinskij Festival 1972 och som fått vänta ända fram till nu för att få sin Danmarkspremiär.

    Hela aftonen – med tre av Balanchines verkliga godbitar – förutom Symfoni i tre satser, Sömngångerskan och Symfoni i C –  får anses som den nye balettmästaren Nikolaj Hubbes hittills största framgång.
Den fulltaliga publiken i Operan var entusiastisk och aftonen slutade med stående ovationer för den förtrollande vackra  Symfoni i C efter Bizets sprudlande och förföriskt vackra symfoni. Det var flott och väldansat.
    Symfoni i tre satser  består av fyra satser: den lyriskt romantiska allegro vivace då hela scenen fylls av eteriska vitklädda tuttudansare – hela korpsen – följd av den romantiska adagion där främst soldansaren Gudrun Bojesen förför oss alla med sin smygande, romantiska nästan viktlösa framtoning. Men det var väldansat överlag även av de unga mindre erfarna solistparen.
Det  bådar gott för baletten också i framtiden, nu när många av de äldre närmar sig pensionen. Som nu Silja Schandorff, som fick chansen att här dansa det berömda bravurnumret i Sömngångerskan, innan hon tar farväl senare under våren.
    Symfoni i tre satser är otroligt svårdansad med alla steg, akrobatiska utspel, lyft och utlämnande soloframträdanden där varje mikroskopisk liten senvändning, hopp och arabesker kan få helheten att  gå i kras. Så långt gick det emellertid inte här.
Balanchines sylvassa teknik är delikat danskonst inte minst just därför att den är så kusligt utlämnande. Kanske är det också just därför den så halsbrytande väcker våra känslor till liv.

    Baletten skrevs som en hyllning, sägs det, till Balanchines största inspirationskälla Igor Stravinskij, som komponerade den redan 1942-1946. Dock inte för balett utan som symfoni, som vid uruppförandet 1946 dirigerades av kompositören själv. Att den sedan kom att kallas Krigssymfonin berodde förstås på att den tillkom just under Andra Världskriget.
Själv har Stravinskij emellertid hävdat att kriget och dess fasor inte alls varit en direkt inspirationskälla utan enbart eldat på hans fantasi.
    Det är ju vår fantasi som skall väckas till liv. Och för Balanchine gällde det att dansen skulle kännas angelägen på musikens villkor. Lyssna till dansen så förstår du musiken bättre och kan väcka dina egna känslor till liv, menade de båda. Därför är det  ren dans, utan handling som direkt fokuserar på form och musik.

   Att våra tankar, när vi ser den idag som balett, väcker känslor av massförstörelsevapen, krig och förödelse bottnar väl närmast i den våldsamma, starkt turbulenta och rytmiska tongången som lätt kan få oss att tänka på soldaternas taktfasta stöveltramp men också på krigsscener från vår egen tid. Allt inramat av jazzens pulserande, energifylda rytmer känns den emellertid både avsmittande och humoristisk inte minst i duetten där Thomas Lund och Yao Wei får oss att skratta till. När han som en mogen dansare lyfter på en trådsmal, ovanligt lång och vek ung dansare med spretande armar och ben. Ett omaka par förvisso men som i slutändan blev både gripande vackert och ironiskt lättsamt. Och visst Balanchine kan dansas på många sätt men det fordras extraordinära kapaciteter från dansarnas sida.
    Eftersom många av solopartierna inte var starka nog att gripa tag i oss kom de små humoristiska inslagen – en slags divertissement – som de mogna dansarna tryfferade oss med hela aftonen igenom att få ögonblicken av tomgång att dunsta bort.br/> Många skickliga poäng blev vi begåvade med, inte minst av några skickliga karaktärsdansare, där Morten Eggert som baronen i Sömngångerskan tog hem priset med sin trånande falskmyntarutstrålning.
   Aftonens andra verk  Sömngångerskan, med Vittorio Rietis medryckande musik, baserad på Vincenzo Bellinis opera La Sonnambula, som innehåller en av den neoklassiska balettens tåspetsbravurnummer, dansad av titelrollsinnehavaren.
Det är en av Balanchines få handlingsbaletter, uruppförd 1946 och sedan 1955 en av Den Kongelige Baletts populäraste verk. En potpurri av Romeo och Julia, Onegin och Sylfiden.

   Från den strama typiska Balanchinedekoren i de båda andra verken där den ljusupplysta bakgrunden fångar in  dansarnas rörelser är scenografien i Sömngångerskan inspirerad från  Robert Stevensons berömda film Jane Eyre, en slags psykologisk rysare i bästa Edgar Allan Poe-anda.
Film-noir med kusliga skuggor och rök. Själva scenbilden består av en gammal nedbränd borg där enbart de jättelika pelarna står kvar. En ödslig plats där tiden verkar stå still. Festen som pågår med vackert klädda gäster avbryts plötsligt av en poet som blir varse en vit skepnad som dyker fram långt borta ifrån. Sömngångerskan. I handen bär denna ett fladdrande ljus samtidigt som hon på tåspetsarna själv liksom fladdrar över hela scengolvet.br/> Melodramatiskt i överkant men förtrollande vacker tåspetsdans. En kärlekshistoria som slutar med svartsjuka, knivdrama och död som sig bör.
Vem sömngångerskan egentligen var framkom aldrig. En illusion eller verklighet? Balanchine har själv aldrig berättat vad han menat med denna koreografi annat än:”Ridån går bara upp och om publiken förstår vad som händer så är det bra.”
   Utöver den vackra tåspetsbravuren, som denna afton dansades av Christina Michanek med all den inlevelse man kan förvänta sig av en så ung dansare, saknade resten av baletten djup i karaktärerna. Några vackra akrobatiska nummer med en solo av en Harlekin och en tundbandsdans med tre akrobater förgyllde emellertid det hela.

  
  

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser