Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Ur askan i elden

2009-03-24

Fakta:

Namn: Ashes
Koreografi: Koen Augustijnen
Musik: Händel
Ensemble: Le Ballet c de la b
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.lesballetscdela.be/

Länge dominerade Alain Platel som koreograf för det kompani han grundat. Les ballets C de la B blev snart välkända och ett flaggskepp för det som brukas kallas det belgiska dansundret. Det var 1980-tal och västra Europa, inklusive Sverige, exploderade av nya dansgrupper, nya koreografer och ett nytt tänkande för dansen. Modern dans tillsammans med komplexa (och ibland komplicerade) scenbilder, ljudbilder och ljusdesign. Kanske Belgiens uppdelning i flera språkområden med åtföljande kulturpolitik gjorde att förutsättningarna blev extra generösa för den belgiska dansen i denna generation.

Platel, från början fritidspedagog, blandade barockmusik och rock, skickliga dansare och ”movers” till lustfyllda scenäventyr. Men han tröttnade på det internationella scenlivets rullande schema med en ny produktion varje år, turnera jämt, jämt. C de la B övergick till en lösare struktur och bjöd in andra koreografer. En dansare i gruppen, Koen Augustijnen, började koreografera och den avslutande delen i hans svit om tre verk, Ashes, gästar nu Stockholm och Dansens Hus. Bara två föreställningar denna helg, sorgligt nog, för här har vi nog vårens mest glädjande och uppfriskande danshändelse.

Precis som Platel, har Augustijnen arbetat med barockmusik i alla tre delarna. Både bâche och Import, export var lite mindre verk, med lekfull dans som rätt som det är tippar över till misshandel och olika aspekter på makt och maktlöshet. Ashes är ett större verk till det yttre och till sitt innehåll präglas det av bredare penseldrag som reflekterar över kärleken, livet, förgängelsen och alla människorna. Scenen domineras av ett slags öppet vitt hus i fyra, fem våningar. På en av dem en slagverkare med den ljuvligaste Händel på marimba bland annat, på en annan musikensemblen (fiol-cello-luta-dragspel) som lirkar iväg samme Händel till Nino Rothas land ibland. Plus en sopran och en countertenor; det ser nästan ut i början som om musiken tar över helt och dansen, lite förströdd, pågår i kanten av musikens lugna, varma andning.

Men balansen återställs och här dansas alltmer parvis och i ensemble, roligt, inspirerat, allvarsamt, lekfullt. Studsmattan på husets tredje våning blir en effektfull surpris, just när livet (och dansen) ser som allvarligast ut tryfferar Augustijnen med en clownmässig blinkning, en retsam twist. Det finns något mycket klokt och eftersinnande i detta. Medan en duett sjungs himmelskt vackert, dansar ett par, en han och en hon med en planka mellan sig intryckt i respektive mage. Hålla sig nära varandra måste man, men ändå når man inte varandra! Det är både komiskt och fullständigt allvarligt.

Den avslutande golvsekvensen är faktiskt strålande. Nio dansare rullar fram och åter runt sin egen rygg, så rullar man upp i stående individuellt och helt snabbt efter ett mönster med variationer. Samtidigt som det är som en vacker bild av alla som lever, står ut, står i, står upp och sen sjunker tillbaka är det som något slags logiskt system gestaltat. Logiskt, men hur? Vem har formeln? Jag ser den, men hittar den ändå inte.

Som med tidens gång och livet: man förstår hur det går till alldeles utmärkt. Och samtidigt har man ingenting begripit. I ord blir det antingen patetiskt eller trivialt. I dans kan det sägas, som DANS.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser