Dans i laddat bergrum

Platsen är så starkt laddad att den nästan överträffar både dans, filmprojektioner och musik/ljud. Kanske musiken kommer närmast när det gäller att matcha platsen, reaktorhallen 25 meter under jord vid KTH, Tekniska Högskolan. Platsen för Sveriges första kärnreaktor i drift från 1954 till 1970.

Det är omöjligt att inte tänka på kärnvapen och kärnkraft, strålning och inträffade katastrofer och rädslan för eventuellt kommande. När dansarna kastar sig på golvet i lokalen med en takhöjd som en katedral, känns det som tryckvågen är här. Niklas Swanbergs musik med låga, volymstarka basvibrationer understryker känslan av undergång och undertryck.

Vibragera är ett multisamarbete både tekniskt och konstnärligt. Tyst teater, teatern under Riksteaterns paraply som gör teater för och med döva, är centrum för detta projekt där Cullbergbaletten, Dansens Hus och KTH deltar. Fyra dansare med olika bakgrund dansar Martin Forsbergs energiskt drivna koreografi som skildrar och kommenterar mänsklig kommunikation. Kropparnas kommunikation såväl som tecknens möjlighet att tala. Chisato Minamimura går runt, runt i en vid cirkel och tecknar i luften – ”äkta” teckenspråk eller en språkbild, det kan jag inte avgöra.
Åsa Lundvik Gustafson från Cullbergbaletten flyger i intensiv kroppsdialog med Dilano Matiz från Sydafrika och svenske Marcus Baldemar. Två av dansarna hör, två av dem gör det inte: naturligtvis förändrar det många av dansens regler för kontakt, samspel, samdans. Vibrationshögtalare hjälper de döva att känna puls och rytm.

Temat kommunikation ses ur olika perspektiv. I en fantastisk sekvens står de fyra dansarna på knä runt ett bord som filmas uppifrån. Samtidigt som vi ser deras kropp-och-arm-dans från sidan, ser vi på en filmduk de filmade händernas dans. Pilsnabba fingrar som springer i och ur varandras grepp. Att nå och nås, forcera hinder, nå ända fram.

Ljudet mullrar, morrar, buzzar nere i vårt inre, lika långt ner som vi själva sitter i bergrummet och iakttar ett dans- och bildspel av sällsamt slag. Det direktsändes igår till Folkets hus digitala biografer och till Gallaudet University i USA, världens enda för döva. Stora steg för Tyst teater, kanske ett viktigt samarbete för Cullbergbaletten, som just nu utreder sin framtid. Viktigt som länk mellan KTH och konstlivet.

Riktigt lika betydelsefull är Vibragera kanske inte som dansföreställning, koreografin har fått ett uppdrag som lite liknar samordnarens. Men när dansen får ta plats, kan det bränna till bortom de goda intentionerna. Hur den kommer att te sig på vanliga teaterscener under turnén, fjärran en reaktorhalls djupa gap, vågar jag däremot inte riktigt tänka på.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenkonstbloggen 14 mars

Margareta Sörenson