Änglarna, demonerna och vi

Änglavit men effektiv är Jo Strømgrens bild av Zarah Leanders tid: Herzschmerz.
Svart som ondskan är Wim Vandekeybus tolkning av Oidipusmyten: Black Biist.

GöteborgsOperans Balett dansar på allvar i två bilder av människans förgörande krafter.
Rikt på perspektiv, rikt på dans, skriver Margareta Sörenson.

Vitt mot svart. Änglavingar mot svarta demoner. De två verk som tillsammans bildar dansaftonen Dekadens är skilda dansvärldar med olika perspektiv på både dans och temat förfall, en undersökning av människans destruktiva krafter.

Den kluvna auran kring Zarah Leander är centrum i kvällens första stycke, Herzschmerz av Jo Strømgren. Blankt vitt siden, spegelgolv och rosa drömljus, men ingalunda några flotta gester och inget bländverk.
Zarah Leanders person och persona kan verkligen analyseras på många sätt. För bara några veckor sedan såg jag Pina Bauschs senaste verk Sweet Mambo, där sekvenser ur en film med Zarah Leander bildar fond för de dansande kvinnorna i aftonklänning. Pina Bausch cirklar kring ”kvinnlighetens” gränser men Jo Strømgren styr mer på en samlad tids-, idé- och samhällsbild.

Mentalsjukhus eller kabaretlokal? Vitklädda dansare rör sig över en glidande skala från maffig dans à la 30- och 40-talens paraduppställningar för revyscenen till vår tids dansteater med lyriskt och dramatiskt uttryck. Två läkare flankeras från första stund av två änglar med rejäla teatervingar. Sjuk är tiden. Lika galen vår dröm om himmelsk frid?

Associationerna virvlar: elden i den omkulltippade kakelugnen – förintelselägren? De många vita väskorna – flyktingarna? Var är ditt hjärta? sjunger die Leander med sin lena, mörka röst. Just det naivt sentimentala, det reservationslöst patetiska fångas upp av dansen, av en ensemble som träffar analytiskt mitt i prick i en fråga där ord får svårt att bli precisa.

Det bästa som kan hända en dansensemble är att få arbeta direkt med en koreograf som skapar nytt. Här har GöteborgsOperans Balett fått dubbel arbetslycka. Belgiske Wim Vandekeybus, en av Europas mest etablerade inom samtidsdansen, har med Black Biist, kvällens andra verk, gjort en tolkning av Oidipus-myten som är rikt sammansatt. Dans, teater, skuggspel, musik, trummor och trumstockar i dansarnas händer, och en märkligt skulptural inledning med dansarna rörligt fastsatta på en klättervägg. Rikedomen är inte oproblematisk, och Jan Cortes fragmentariska text kommer inte till sin rätt.

Dansen är ovanligt ”dansig” för att vara Vandekeybus, ljud och musik har ett stort anslag och det hade räckt att förlita sig på de starka bilder som här skapas om människan, ödet och viljan. Pendlandet mellan repliker och dans ger verket en osäker dramaturgisk rytmik, men den rymmer tillräckligt mycket av starka bilder och tänkvärda symboler för att ändå ge rik utdelning.
Jag fäster mig vid Hlin Diego Hjálmarsdóttir som Oidipus mor Iokaste, som ovetandes gift sig med sin egen son. Hon dansar lätt, enkelt och med starkt behärskad känsla i Vandekeybus regi-koreografi, som rymmer många stildrag.

En samlad och seriös afton dansteater med frågeställningar för nuet. För att citera Jo Strømgren: Även när den sista bomben faller kommer festen fortsätta långt in på natten.

Texten är tidigare publicerad i GT den 1 mars.

Margareta Sörenson