Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Imponerande Dekadens

2009-03-03

Fakta:

Namn: Dekadens: Herzschmerz, Black Biist,
Koreografi: Jo Strømgren//Wim Vandekeybus
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Det är nu tio år sedan Göteborgsoperans ledning beslöt lägga om kursen för baletten. Siktet ställdes in på den moderna dansen och en repertoar i dansens internationella framkant. Man kan undra vad som föresvävade beslutsfattarna, hade de en aning om att vi skulle få se föreställningar som Dekadens? Utan att det handlar om festivaler eller gästspel.
Som balettchef förvaltar Johannes Öhman ett kompani som har utvecklats enormt och han förser dansarna med bra material. Nu fyrar han av ett par europeiska kanoner. Bakom Dekadens står två koreografer med var sitt verk skapat direkt för Göteborgsbaletten. Jo Strømgren från Norge och Wim Vandekeybus från Belgien är båda eftertraktade på den internationella dansscenen. De bidrar till att Göteborgskompaniet åter skjuter mitt i prick. Nästan.
Dekadens vill vända vårt intresse mot de destruktiva krafter som skapar mänskligt förfall och känslomässig upplösning. Vi är säkert många som associerar ordet till mellankrigstidens utsvävande leverne i de ekonomiska katastrofernas skugga. Lika många fasar för parallellerna till dagens situation. Än syns inga tecken på att vi slutat roa oss.
Och just där, i festen och dansen som går vidare hur än skuggorna tätnar, placerar Jo Strømgren sin Hertzschmerz. Livet dansar på dödens rand. Öppningen är en vacker och naken duett i bårhuset framför brandridån. Inte så makabert som det låter. På en bår vilar en kropp. Intill bidar en man sin tid bredvid en arkivhurts med pärmar – kanske allt som blir kvar av oss. En mjuk begravningsmarsch väcker till dans, Israel Aloni och Lea Yanai förenas i en av kvällens vackraste scener.
Jo Strømgren är en multikonstnär. Här svarar han även för ljus och scenografi i stark symbios med koreografin. Lika dämpad som stämningen är i bårhuset lika braskande är den i världen bakom ridån. En exklusiv, bländande vit tillvaro där showen vägrar att ta slut. Zarah Leanders sång har satt koreografen på spåren. Här återuppstår hon i flera skepnader, eleganta dansare i svepande, pälsprydda kreationer mimar till de känsloladdade texterna. Det fungerar förvånansvärt bra, att dansa till textsatt musik innebär alltid en fara för illustration. Men Strømgren gör det till själva poängen och berättar om känsloutlevelsen i dans.
Fonden är överexponerad, det vita ljuset växlar i grönt och spöklikt violett, allt rinner vattrat över dansarnas kroppar. Ändå finns det glädje i hoppen, lyften och de snillrika stegen. Micol Mantini blixtrar med eldfängt hår medan Ingeborg Zackariassen gestaltar flickaktiv iver i par med Sonny Koroschetz i ett par av de duetter, trios och kvartetter som bryter sig loss ur det festande kollektivet. Den sista resan förestår. Alla strävar uppåt, även de som kurat kring den pyrande röken underifrån.
Hjärtat intar även en central position i Wim Vandekeybus Black biist. Men här krävs mera förkunskap för att hänga med i det explosionsartade formspråket och få fatt i Annika Lindquists röda, pumpande bylte.
Vandekeybus räknas med sitt kompani Ultima Vez till det som kallas det belgiska undret. Precis som Jo Strømgren arbetar han med multiuttryck, bara ännu vildare. Black Biist börjar också framför brandridån – är det en ny trend?
Med Oidipussagan som grund driver koreografen dansarna i nya banor. De avkrävs inte bara en frenetisk, fysisk energi, de ska också hantera Jan Decortes text, en talspråksform som kräver tränade aktörer. Resultatet är därför blandat.
Hlín Diego Hjálmarsdóttir klarar texten bäst och dansar som den drottning hon är. Dan Langeborgs Oidipus borde sluppit lite text, han klarar sig långt på dansen. Upptakten går vi helt miste om, den som inte kan historien är chanslös. Mitt råd är då, strunt i texten och njut av farten. För mellan de mer eller mindre lyckade dialogpartierna sätter Vandekeybus en snurr på kompaniet som vi sällan sett.
Musiken är en blandning av Omar A. Rodrìguez-Lopez, Nine Inch Nails och Caro Calvo samt Peter Pop, som deltar live på scenen i en nedtonad roll.

Timo Nieminen är också gäst. Som den blinde siaren finner han sig väl tillrätta bland språngmarscher, krälande kroppar, skelettchock och kampdans på liv och död, utmejslade figurer och linjer drivna till sin spets, allt format i fysiska bilder målade med djärva penseldrag. En och annan övertydlig plump; vildsvinet på hjul, den övergivna bebisen – ett av sluten som är minst tre för många – och den fåniga fårskocken kunde vi klara oss utan. Men som helhet befäster Dekadens Göteborgsbalettens position. Starkt.

Dekadens spelas till och med 3 april.

Texten är tidigare publicerad 2 mars i Göteborgs-Posten.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser