Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Med fenomenal känsla för vardagen

2009-02-12

Fakta:

Namn: Alla är skadade
Koreografi: Idé, regi, koreografi: Anna Vnuk
Musik: StefanAbelsson,Anders Blad,DanielEkborg,Mats Nahlin, Bo Steholm
Plats: Backa teater, Göteborg
» http://www.stadsteatern.goteborg.se/backateater/

– Äru skadad, eller?
Jag minns en tid när skadad var ett skällsord i den unga vokabulären.
Regissören och koreografen Anna Vnuk tar dock ordet på blodigt allvar i sin debutpjäs Alla är skadade på Backa teater.
Ja, det där med blodigt ska nu inte överdrivas, det synliga på scenen inskränker sig till lite färgad lek med sprayflaskor och enstaka hederliga teaterblessyrer. Nej, skadorna ligger djupare och de behandlas milt och omvårdande.
Redan i foajén glider teaterpersonalen omkring i ljusa pastellfärgade yrkesdressar och för in oss varsamt i sjukhusvärlden. På vägen in till den nya lilla scenen möter vi mer stressade vitrockar medan vi passerar dörrar som aviserar Röntgen och Akuten. Det är tydliga anslag, men väl på plats lyfter realismen och ger plats för ett mer poetiskt scenspråk.
Läkare, patienter och anhöriga glider ut och in mellan de avskiljande draperierna i en snitslad logik. Narren är en diskret spelledare, ingen färgglad sprattelgubbe precis. Lars Väringer talar till oss med en lätt sorgsen tyngd som skapar trygghet och förtroende. Dräkten är grå, men mjuk. Bjällrorna i mössan klingar försynt.
Effektiviteten står vitrockarna för. Maria Hedborgs doktor är styv ända ner i kjolfållen. Ändå är hon en människa som ger sig tid att smeka den unga flickans kind. Och emellanåt stjäl hon till sig en träff med Kjell Wilhelmsens kärlekskranka kollega. Deras lilla kärlek-på-lasarett-duett är en av föreställningens finaste pärlor. En dansant längtan av sköraste slag.
Där ger sig Anna Vnuks koreografisk bakgrund tillkänna.
Alla är skadade är hennes första pjäs och regi. Utan de både sammanhållande och utblommande rörelseavsnitten skulle texten kanske kännas lite tunn. Den består av korta scener med olika människoöden i centrum, väven är så löst knuten att det lätt kunde ha blivit spretigt. Men allt har en medveten linje. Ett bra exempel är startens tjôt om hur sjukhusdirektörens namn ska uttalas. Det verkar länge vara en oförlöst dramaturgi, men leder i slutet till en överraskande knorr. Typisk Anna Vnuk.
Sympatin är varm och omfattar alla. De unga hålögda flickorna som klipper filtfigurer med trubbig sax på psyket har trots allt ett eget livsrum. Jennie Lindströms återfall, som tar sig uttryck i vilt levande dans, dämpas visserligen, men tjejerna tar stöd av varandra och erövrar rummet när de behöver. Plötsligt minns jag den där gången när vi levde bus i barnsalen på epidemin efter att personalen släckt i tron att vi alla sov.
Rasmus Lindsgren gör den bestörta pojken som oavsiktligt råkat skada sin kamrat. I oron möts läkaren och barnet. Kompisen svävar mellan liv och död, vackert gestaltat med barnet i en säng och ett gäng pappor som sjunger i kör runt omkring. Ömtåligt och rörande, sett från allas håll.
Även vuxna har sina skador. En mor med kniv i ryggen, en äldre man som får besked att han ska dö. Alla glider undan Laurence Plumridges vandring, han vill bara få hjälp att överlämnas sitt enkla arv till släkten. När han äntligen möter den medmänniska som tar sig tid att se på de små sakerna får vi alla frid.
På välbekant Backamanér glider musiken och musikerna ut och in i handlingen. Mats Nahlin deltar också med ännu en av sina, snart klassiska, kluriga figurer och serverar en omständlig sjukdomsberättelse som lockar till skratt.
Bland de mjuka pastellscenerna brakar det ibland loss i rena farsfarten, spring och snurr på sängarna. Små detaljer med vältajmad slapstick, precis som det kan gå till på en akut. Men det är de mer finstämda scenern som skapar efterklang.
Anna Vnuk har en fenomenla känsla för vardagen. I tidigare dansverk har hon bjudit stort på egna upplevelser, alltid formade till allmänmänsklig insikt. Den här gången är hon ovanligt nedtonad, inte så drastisk, anslaget och vårdapparaten till trots.
Att inbjuda henne till Backa framstår som ett självklart val, det kan säkert komma ännu mer ur ett fördjupat framtida samarbete. Vnuk och Backa står stadigt på människornas sida, det gäller både de stora och de små.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2009.

Alla är skadade spelas på Backa teater till och med 3 april.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser