Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

I grått rampljus

2009-02-10

Fakta:

Namn: Point of elsewhere
Koreografi: Johan Inger
Ensemble: Cullbergbaletten
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.cullbergbaletten.se

En dansare som är i takt med tiden tränar klassiskt, men dansar samtida på scenen. Den klassiska balettens regelverk och dagliga träning vid stång och på golv är (nästan) allas bas, det syns på de internationella dansarna i dagens Cullbergbalett. Och när Kungliga Baletten på Stockholmsoperan i höstas dansade Mats Eks Rättika, tillägnade de sig Eks stil och uttryck och liknade Cullbergbaletten mer än den själv gjort på länge.

Sveriges mest kända danskompani, hemma och i världen, Cullbergbaletten utreds av Kulturrådet. Det är uppenbart att antingen ”Cullberg” eller ”balett” måste bort; kanske räcker det inte med det. De fem år som Johan Inger varit konstnärlig ledare för Cullbergbaletten har fört den till en punkt där frågor måste ställas. Kanske är det bara naturligt, ensemblens dansare har ingen eller liten kontakt med den gamla cullberg-ek-traditionen. Inger befinner sig mitt i ett europeiskt dansland av utforskande och scenisk rörelsekonst. Han måste få gå vidare.

Hans nya verk Point of elsewhere är en fortsättning på Point of eclipse från 2007. Båda bryter med Eks tradition, som präglat Ingers tidigare verk. Samarbetet med ljusscenografen Jens Sethzman har varit djupgående, verken är lika mycket ljus och bild som dans. Det är vackert men ganska ointagligt. Abstraktionen är inte problemet, utan avståndet i attityd och tankebild.

Men det finns sekvenser som öppnar för en ny kommunikation. En dansad utdragen sugpropps-kyss river upp en glipa av värme. Plötsligt skymtar ett bankande hjärta som ger betraktaren något att förhålla sig till. Dansens egenhet, dansarens kropp, slutar att vara ett sceniskt element och etablerar en mänsklig kontakt.

Fem ljusramper i cirkelform hänger över scenen, där Sethzman excellerar i gråskalor. Ingers dansspråk arbetar sig inåt i dansarkropparna som kröker sig, bågnar, stöder sig på varandra. Jean-Louis Huhtas multikapabla ljudmatta byts i sista sekvensen mot Bach; lugnet på jorden. Dansen stilla, stram i mörka herrkostymer. Absolut vackert.

Publicerat i Expressen 9 februari 2009.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser