Spanskt och svulstigt

En kvinna sitter på ett rokokobord. Kvinnan är naken och frodig, bordet är förfinat och spinkigt.
Tre nakna kvinnor spankulerar runt i stilettklackade skor i högar av jord, eller så går de barfota, men på ett sätt som om de bar högklackade skor. Och fram ur den smutsiga jorden gräver de porslinstallrikar.
Det handlar om natur visavi kultur i den spanska koreografen Daniel Abreus verk Negro. Men kulturen/civilisation, som symboliseras av det sköra porslinet, det fint snickrade bordet och en kostymklädd man, verkar vara naturen underlägsen. Naturen/Moder Jord representeras av de tre nakna kvinnorna av vilka två är kraftiga i stil med fruktbarhetsgudinnan Venus fra Willendorf.
Kvinnorna avlägsnar mannens civiliserande fernissa genom att klä av honom. Till att börja med bär de honom som ett barn, men sen är det han som måste bära dem på sin rygg och sina skuldror och när han vill sätta sig ner och vila vid bordet, drar de undan möblerna för honom. Mannen som blir tvungen att bära de inte så lätta kvinnorna är koreografen själv, så det är han själv som blir tvungen att utstå att de spetsia stilettklackarna borrar in sig i ryggen på honom.

Musiken är arabisk, och rörelserna är ormlika som i orientalisk dans. Det är en typ av rörelser som de yppiga kvinnliga dansarna behärskar väl, men ibland är dansen hysteriskt vild, men det är som allra bäst när den förblir orientalisk med ett stänk av flamenco. Armarna som borrar sig graciöst upp i luften och höftrörelserna är väldigt sensuella.

Natur och kultur -problematiken, är en viktig frågeställning i Negro, men även om verket endast varar under 50 minuter blir det ändå alldeles för långdraget. Det händer helt enkelt inte tillräckligt mycket, varken rörelsemässigt eller innehållsmässigt till att hålla på så länge. Det är för många omtagningar och verket går allt eftersom i stå.
Men Negro är ändå ett intressant exempel på modern spansk scenkonst och det är verkligen imponerande att den annars så folkliga scenen Ballerup gång på gång ser till att presentera modern och utmanande scenkonst i Danmark.

Torben Kastrup