Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Laddat läge

2009-02-09

Fakta:

Namn: Ready to explode
Koreografi: Örjan Andersson
» http://www.anderssondance.com

I ett helt tomt, alldeles vitt rum kan man bli som snöblind och helt förlora känslan för omgivningens form och proportioner. Så effektivt fungerar Jens Sethzmans scenbild i Örjan Anderssons verk Ready to Explode, på turné med Riksteatern med stopp i Lund.

Eller nästan tomt. I scenens ena utkant ligger ett litet, vitt stiliserat hus med trappstegsgavel, vält på ena sidan. In kommer dansarna, en efter en tills de är fyra man starka.
Det första intrycket är en starkt relationell upplevelse mellan å ena sidan dansarnas rörelse och musiken/ljuden och å andra sidan dansarna sinsemellan. Strax finner jag hela föreställningen utformad i termer av relation och proportion (som ju i och för sig också är en form av relation). Åter till rörelserna som tycks förda av musiken; musiken liksom föreslår en rörelse och dansaren fångas in i den, utför musiken, snarare än uttolkar den, genomfars av musiken, som rysningar, vibrationer, utfall.
Musiken i sig spänner mellan undersköna harmonier och skrapiga ljudsekvenser. En bit in i föreställningen öppnar Noto/Sakamotos musik alla själens portar och i det fullödiga ljuset skapar dansaren en samklang med omgivningen som är stor och mäktig i sitt ganska lilla uttryck. Här är rörelserna serena för att i andra partier just explodera och nästan tränga ut ur dansaren, som vore hans kropp för trång för uttrycket han vill nå!
Ja, de var fyra män när den femte danaren, kvinnan träder in, skrider in, glider in. Hon är lång. Jag tror hon är lång, eller är de fyra männen ovanligt små? Relationen mellan männens och kvinnans format utnyttjas på ett elegant och lekfullt vis. Hur hon långsamt lutar sig över mannen tills hon är som en båge över honom och med gapende käftar hotar att sluka honom.
Man/kvinna, lång/kort, djur/människa. Den senare relationen skönjs i ett par ”moves” som liknar djurens cirklande kring en ny medlem i flocken, ännu ovisst om den nya är vän eller fiende, avvaktande, koncentrerat.
Kvinnans marknära solo är ljuvligt precist, dröjande, målmedvetet och med just hennes långa lemmar som ursäkt för att utföra långa rörelser. Och tiden det tar för henne att komma från en punkt till en annan är mättad av skönhet, närvaro, styrka.
I ett pas des trois gör två män och kvinnan ett slags pussel av rörelser där en form passar in i nästa som i sin tur…osv i ett perpetuum mobile, lika oändligt som scenbilden och musiken.
I andra hälften av föreställningen har en stor tiltad cirkel hissats ned från taket. En inre list i blank metall reflekterar sinnrikt ljuset; vilken ljusmästar-list! Cirkel ger än associationer till ett ozonhål i atmosfären, en ”spottkopp” på Centralen i Stockholm eller någons tappade gloria. Just så öppen för idéer är hela föreställningen och just så fylld av infall och uttryck.

Caroline Owman

Fler Föreställningar

Annonser