Ett annorlunda danslandskap

En benvit tuftad matta täcker scengolvet på Dansstationen i Malmö. Längs tre av den gigantiska mattans sidor står högbenta lyktor med ett dämpat sken.
Mittemot oss, bakom varsin lyktstolpe står de sex dansarna. Tystnaden övergår sakta i ett mjukt nynnande som formar en sång. En efter en urskiljs rösterna.
Obstrucsong är en Granhöj-produktion av den danske koreografen Palle Granhöj i samarbete med dansarna.
Pelle Granhöj arbetar med hinder och spärrar som metod; han kallar det Obstruction Technique. Flödet i en dansares rörelser spärras av en annan dansare. Det får mig att tänka på flodens flöde och meandering; hur en flod trotsar motståndet genom att finna en annan väg. På samma vis stoppas inte rörelserna i en granhöjsk obstruktion. De tar bara en annan väg och kanske en väg som den inte funnit utan hindret. Kanske en bättre väg? På så vis måste inte en obstruktion eller en manipulation av rörelsen göra våld på ursprungsformen, utan kan istället leda den vidare.
I Obstrucsong är, som titeln antyder, sången en del av dansen, omfattande rösten och andningen. Andningen förbinder en kropp med världen runtomkring. Inandningen som drar in världen i kroppen och utandningen som sprider kroppen i världen. I Obstrucsong är dans och röst så intimt sammanlänkade, de formar ett eget helt och låter oss minnas ett tillstånd, som alltför ofta tycks förlorat, där kropp och själ är ett, ande och kött i förening. Dansarnas röster är svettiga, muskulösa, hudnära. Deras kroppar likaså förandligade.
-We are so much more than our bodies, reciterar dansarna.
Så sant och kroppen är så mycket mer än sin fysiska representation i rummet.
Granhøj jobbar, som flera andra koreografer idag, med en berättare, som utifrån betraktar dansaren och beskriver rörelserna.
Berättaren bryter den magiska stämningen av ”hole-ness” i scenen, på gott och ont; det är skönt när berättaren tystnar och upplevelsen av föreställningen släpper det marknära intellektet och tillåts stiga som en varmluftsballong mot den heliga himlen.br/> De sex dansarna är fantastiska sångare och musiken skulle lätt kunna stå helt ensam, men Granhøjs förmåga att göra allt till ett skapar ett scenkonstverk utan brister som låter kroppens alla sinnen njuta, fyllas, mjukna.

Caroline Owman