Starka bilder av kroppen

Den första föreställningen på koreografen Palle Granhøjs nya scen i Århus var dansinstallationen W[doubleyou] – Undertow, som tidigare hade haft sitt uruppförande på konstmuseet Aros under festivalen Århus Festuge 2008.
Det är ett både intimt, sinnligt och mycket originellt dansverk som bygger vidare på Palle Granhøjs koncept i föreställningen FootFace från 2001, där publiken låg på rygg under en stor glasskiva, som utgjorde scengolv och såg dansarna underifrån.

Med plats för 18 åskådare per föreställning börjar W[doubleyou] – Undertow som handlar om födelse och moderskap, med att publiken ligger under urmoderns jättelika vita krinolinklänning. Här får man på videofilm se närbilder av kroppar och blod, medan urmodern alias Anne Eisensee nynnar stillsamt från toppen av krinolinen.
Därefter drar publiken vidare till tre olika dansinstallationer, där dansarna Maxim-Jo Beck McGosh, Carina Raffel och Kristoffer Andrup Pedersen med imponerande precision och inte utan humor forvränger och sätter fokus på kroppens förunderliga anatomi ackompanjerad av Anne Eisensees vackra sång och Robert Karlssons fina bratschspel som levande stämningsljud.
I den förste installationen ligger man och kikar upp på en rund glasplatta, där en kvinnokropp är sammakrupen som ett foster. Pressade mot glaset är bland annat händerna och fötterna starkt i fokus på den för övrigt så smidigt rörliga kroppen i ljusdesignerns Per Victors fina ljus.
. Nästa installation öppnar sig mot ett litet trekantigt scengolv där det nu är kvinnokroppens alla kroppsöppningar som på ett sinnligt vis sätts i fokus.
Och på det tredje fyrkantiga scengolvet sitter man och tittar upp på ett par springande mansfötter och ben i stark acceleration. Här är spända muskler och våldsamma djuriska krafter igång. Men även här är humorn på plats, med golfbollar tycks trilla fram ur anus.
Det är något både magiskt och rituellt över den gott och väl 50 minuter långa föreställningen W[doubleyou] – Undertow, som man andäktigt lämnar och på samma sätt som när man kom dit utan att applådera de fina konstnärerna.
Men man får sig verkligen starka och stämningsfulla kroppsbilder till livs i den här föreställningen.

Vibeke Wern