Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Dansdikt om Karin Boye

2008-12-08

Fakta:

Namn: Karins krig
Koreografi: Gunilla Witt
Plats: Dansstationen/Palladium, Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Diktaren Karin Boye tog sitt liv i april 1941. Hennes sista timmar i livet är utgångspunkten för koreografen och poeten Gunilla Witts dansdiktverk Karins krig, som tillkommit i nära samarbete med dansaren Anna Westerberg. Westerberg och Witt har en lång rad produktioner bakom sig och planerar för en triptyk av författarporträtt; Victoria Benedictsson och Sonja Åkesson står på tur.

Få svenska kändisar är så mytomspunna som Karin Boye. Till del ligger säkert Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt Död amason bakom vår bild av Boye som stark och ädel frihetskämpe. Witt ger en betydligt mer nyanserad bild. Hon placerar Boye tydligt i sin samtid med starka influenser av tysk kultur, inte minst tysk danskonst urkraftigt representerat av ett exakt återskapat utsnitt ur Martha Wigmans expressionistiska Hexentanz.
Karin Boye bodde i Berlin i början av 30talet. Hon träffade Margot Hanel som följde med Boye hem till Sverige där de levde i ett öppet lesbiskt förhållande. Men när väninnan Anita Nathorst blev obotligt sjuk i cancer reste Boye till henne i Alingsås.

Karins krig cirklar kring ett stiliserat träd i rå metall på scen. Inledningsvis är dansaren fullt påklädd, varenda persedel enligt polisrapporten som upprättades samma dag man fann Boyes kropp. Men i hennes ensamma minnesstund åker plagg efter plagg av och hängs upp i trädet likt en baklänges-vår.
Jag tänker på Boyes kanske mest kända dikt Ja visst gör det ont när det nakna trädet lövas på och löven blir till knoppar. Liksom i slutscenens puppa eller frö (Du är fröet) där Anna Westberg hänger i en kokong från taket, omfamnad, omsluten, redo att spricka. Eller ska hon återvända, återfödas till en början så som en cirkel är sluts när döden kommer?
Karins krig är en finstämd lyhörd pendling mellan ytterligheterna i en plågad människa, mellan storslaget, utåtagerande, övermodigt marscherande och sexigt utmanande i ena yttre gränsen och oändligt sårbart, ofattbart ensam vid den andra. Det träffar mig som en stöt i magen den ensamheten i en människas sista stund när hon själv har valt att dö. Smärtan förmedlas skoningslöst i Gunilla Witts osentimentala skildring av ögonblicket före slutet. När det inte finns någon återvändo och natten obarmhärtigt sluter sig kring den hopkurade gestalten med mössan neddragen över ögonen. Vad var det egentligen hon inte ville se?

CAROLINE OWMAN

Caroline Owman

Fler Föreställningar

Annonser