Spritt spångande dans

En andra hud; så kallar man ofta dansarnas tajta trikåer. Man kan tycka att skillnaden inte är stor mellan att ha de tunna trådarna på sig, och att inte ha det. Men när Daniel Léveillé Danse låter fyra dansare dansa utan minsta tråd på kroppen är det uppenbart att nakenheten blir som en kostym, en utstyrsel fast den inte finns.
Professionella dansares kroppar är vältränade och muskulösa, absolut inget hänger och fladdrar i fartvinden eller dallrar i nedslaget ens på spritt språngande dansarkroppar – utom då det enda som brukar döljas och/eller surras fast: bröst på kvinnorna, snoppar på männen.

Det är både trivialt och spektakulärt, ömsom nästan rörande vardagligt dinglande, ömsom så speciellt att själva nakenheten blir huvudsaken trots att Léveillé också laborerar med ett speciellt rörelsemönster i Amour, Acide & Noix (kärlek, syra, nöt).
Nästan fula nigsittande lägen, rejält klampande och raka upphopp utan ansats eller fjädrande nedslag. En kvinnlig och tre manliga dansare i duo, trio och kvartett huvudsakligen till Vivaldis rätt övernyttjade årstider – upprepning, upprepning, liten variation.

Men hur provocerande är nakenhet i nådens år 2008? Efter ett par minuter blir den redovisade kroppen en scenfigur. Léveillés torrt, sakliga koreografi vänder sig från laddning, sensualism eller behag. Jag tänker på Davinicis proportionsritningar av människa inskriven i en cirkel – har någon tänkt på honom som ”man”?

I några duetter uppstår ändå en lätt magnetism mellan dansarna. Två människor i samklang är en stark kraft, svår att rå på.

Publicerad i Expressen 4 december 2008

Margareta Sörenson