Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 18 september 2020

Brist på sagokvaliteter

2008-11-23

Fakta:

Namn: Askepot
Koreografi: Tim Rushton
Musik: Sergej Prokofjev
Ensemble: Den Kongelige Ballet og Dansk Danseteater
Plats: Den Kongelige Opera, Store Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Tim Rushtons Askepot (Askungen) är bara bitvis underhållande med, stora släpande klänningar och bitch-komik. Det är snålt tilltaget både magi, drama och danssteg
Det är inte någon god fe, som svingar trollstaven över Askepot i Tim Rushtons förslag till danstolkning av den gamla sagan.
Däremot ser vi Askepots moders vitklädda ande sitta vid graven vid sidan av en brunnen tjock trädstam, medan snöflingorna dalar ner. Längre fram i verket dyker hon upp igen som en blå flamma i en flimrande vision och lämnar balklänningen till sin dotter. Från Askan i elden, så att säga. Kanske lite för sökt, men ändå en smula teatertrolleri.
Johan Kølkjærs cirkel- och kupolscenografi i seralj-stil är också fascinerande, som med flitigt bruk av Operaens vridscen förmår att väcka intresse en bra bit på vägen, när vägen går längs kyrkogårdens slingrande buxbomstigar, och därefter via köksingången komma till slottets vida balsal med en tickande urtavla projicerad ned på dansgolvet och med utsikt mot stjärnhimlen över parken, och fortsättningsvis både via ett borgerligt hem och en horgata får slutligen Askepot och Prinsen till slut kyssa varandra lyckligen på självaste kyrkogården. Och i bakgrunden sitter mors ande åter vid trädet, som nu har sprungit ut med en stor grön krona i form av en kunglig vapensköld. Så kan det hela kan knappast bli mer kungligt.

Svagheten med Kølkjærs vridscenografi är hans svaghet för trappor, som måtte vara alla dansares skräck, och som Tim Rushton om och om igen förfaller till att smycka ut med en helt statisk grupp poserande dansare. Dessutom är ljussättningen platt och opoetisk, den lyckas verkligen inte skapa stämning i den roterande scenografin.

Till ren ögonfägnad är i gengäld Kenth Fredins praktfulla rokokoinspirerede klänningar i höstgula och bladgröna nyanser och höga pudrade peruker för hovets damer. Däremot är det tämligen begränsande för de former av dans som kan tänkas vara möjliga att utföra i dessa praktfulla klänningar med släp. Det blir heller inte så mycket mer än att till att spankulera och posera med armarna, böjningar av torson, små servila nickar med perukerna och giftiga gester med fingrarna medan herrarna däremot obesvärat bensvingande rör sig runt med fladdrande skört, inte långt ifrån en klumpig parodi på kopparsticken ur de gamla dansmästarnas läroböcker. Detta poserande i förnäma stoffer får dock en modern skruv när prinsen strax efter sin entré slänger jackan vårdslöst över skuldran och går som på en catwalk, på samma sätt som Askepot lite senare svävar ned nedför den branta trappan i en vit klänning som liknar brudklänningen i finalen av en modeshow.

Den fatala bristen uppstår emellertid i Tim Rushtons eget ytterst sparsamma koreografiska utspel. Det är minst sagt inte särskilt mycket rörelsematerial att göra något med varken för tjänstefolk, rokokodamer eller gatflickor. Fraser och tics repeteras i det oändliga. Infall överutnyttjas så intill pinsamhet. Scenerna i det kristna rikemanshemmet är totalt idébefriade, där de glasögonprydda döttrarna och resten av familjen ber sin bordsbön genom att skicka runt eb svart bibel bordet runt och göra korstecken. Suck, vad idefattigt det kan vara!

Stegmässigt använder sig Rushton både av sin klassiska bakgrund och sin karriär som koreograf i den moderna dansmiljön, på samma sätt som han både använder sig av dansarna från Det Kongelige Teater och sitt eget kompani, Dansk Daseteater i Askepot. De mer garvade i balettpubliken känner lätt igen steg från Ashton och MacMillan i kärleks-pas de deux’erne, Robbins’ parodi på balettarmar, Galeottis putslustiga bensving, och ett par av Bournonvilles personkarakteristiker som Rushton blandar med sina egna karakteristiska spindeltrådsgrepp, hälbalanser och tiltade kroppsattityder.
Dessvärre fyller Rushtons moderna stiliserade handgestik och kantiga bensprattel för kårdansarna ut den mesta tiden av föreställningen och råkar ut det hela med sin brist på utveckling. Om syftet är att visa på tristessen i dyrkandet av ytligheter och brist på djup så lyckas detta mer än väl. Det är verkligen enormt trist.

Lite mera kött är det på hovudrollerna. På premiäraftonen dansade den nyutnämnda solisten Christina Michanek rollen som Askepot med intagande ungflickscharm och sköna långa linjer i arabeskerna. Hon är en väldrillat charmig, och hon möter den första kärleken med renhjärtat och tillitsfullt sinne. Som hennes prins inkarnerade Mads Blangstrup essensen av alla ballethistoriens prinsroller med värdighet i minsta rörelse.

I andra laget dansade kinesiska Yao Wei titelrollen med mer barslig trotsighet i detaljerna, men precis som för en pubertetsflickas gryende prinsessdröm, som hängav sig åt kärleks-pas de deuxerna med porslinsspröd känslosamhet tillsammans med den kanadensiske Nehemiah Kishs flott dansande Mr. Handsome.
Det som emellertid fattas helt i Rushtons skildring av Askepot, är sorgens resonansrum i den moderlösa flickans sinne och därför blir Askepots väsen aldrig övertygande. På det hela taget är det svårt att få grepp om Rushtons idémässiga syn på Askepot utvecklingshistoria. Och varför Askepot faller ner från balkongen i beckmörkret klockan fem minuter i tolv och skadar benen. Förstår jag inte. Och varför den inte prövar skorna förstår jag inte heller.

Därimot är den onde styvmodern och hennes två onda döttrar lättolkade och stjäl hela showen med sin överdrivna bitch-komik. Jette Buchwald är en präktig häxaktig inbilsk kopplerska och som den ena dottern har Tina Højlund ett fullkomligt eruptivt trollskt temperament, medan den ständigt svimfärdiga Rose Gad försöker sig på att använda list för att nå sina syften. Bland Dansk Danseteaters dansare är det endast Edhem Jasenkovic som når ut över rampen i den parodiske rollen som dansläraren. Men komiken är i sig ganska förutsägbar i denna så föga sagoartade Askepot.

Tim Rushtons Askepot är absolut ingen barnföreställning. Den är inte heller underhållande för vuxna. Det bästa i föreställningen är Prokofievs musik, som Det Kongelige Kapel ger både nerv och drama under Graham Bonds intensiva ledning. Blunda och låt dig föras med av musiken! Sagan bor i orkesterdiket!

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser