En modern humoristisk saga

Koreografen Tim Rushton är en slags språkforskare, som studerar dansens språk. Det handlar verkligen inte om någon torr och dammig form av forskning, som bara är en personlig ensak eller något för de berörda dansarna, det är tvärtom väldigt spännande för publiken att få iaktta hans forskningsresultat.
I Tim Rushtons nyaste verk Askepot (Askungen) fortsätter han alltså sin dansforskning och skapar ett nytt och annorlunda dansspråk genom att kombinera modern dans och balett. Eftersom det handlar om ett narrativt verk en modern gestik vars semantik man kanske inte alltid förstår, men som alltid är mycket fascinerande. I det här mycket lyckade dansexperimentet är det Tim Rushtons eget kompani Dansk Danseteater tillsammans med dansare i Den Kongelige Ballet, som är försökskaniner.
Häromsistens intog Tim Rushton Operaens store scene med sitt Requiem, ett graciöst och gripande sorgligt verk. Med sin nya Askepot bevisar han att han även bemästrar det motsatta känsloregistret, nämligen humorn. Han ger den bedagade handlingsbaletten en genomgripande humoristisk skruv och som åskådare får man sig ett gott skratt av alla karikatyrerna på scen.
Historien om Askepot är välkänd – om inte från annat håll, så i alla fall från Disneys legendariska tecknade film, men I Tim Rushtons version finns det ingen hjälpande fe, däremot finns den döda modern i form av skyddsande.
Det finns heller inga sjungande fåglar eller flinka möss som syr balklänningen till Askepot, utan istället färgglada skräddare, en frisör och en mycket sträng danslärare som försöker lära Askepots styvsystrar att röra sig elegant, innan de ska ge sig iväg till balen på Slottet.
Skräddarna dansas eminent av Tim Matiakis och Luca Marazia, de vimsar runt och virvlar runt tygprover omkring sig, alltmedan de försöker smickra in sig med sliskiga ormiga rörelser. Här finns det inga skräddarställningar, utan roterande underliv och massor av tokiga rörelser och steg. De två frisörerna är inte mindre lustiga, de klipper och pudrer på med arrogant självsäkerhet. De vet gott vad som är modernt. Här måste man särskilt nämna Csongor Szabó som fantastiskt lustig och vantettigt knasig frisör med den ena effektsökande grimaschen efter den andra. Edhem Jesenkovic är likaså skrattretande som den självmedvetne och lättretade dansläraren. Han kör med de två systrarna, som inte er de mest allra läraktigaste och smartaste eleverna, och gång på gång lyfter han sig själv i sin hästsvans a la Karl Lagerfeldt.
Tina Højlund och Rose Gad dansar de två klumpiga styvsystrarna som hela tiden bråkar med varandra, när de inte själva kör med Askepot. De två stridbara häxlika systrarna som överträffar varandra i oförskämdheter. Det är enkel men fin pajkastnings-kommedi-stil.
Med sjärnkvaliteteter dansar den nyutnämnda solisten Christina Michanek Askepot. Skälmskt och barnsligt vistas hun runt tjänstefolket i källaren, medan hon fullständigt förvandlad anländer till slottet där hon snart vinner prinsens hjärta. Det är lätt förståeligt för Christina Michanek lyser som en diamant och som strålar ut i salongen med naturlig charm.
Festen på slottet är överdådig på ett lustigt och karikatyrmässigt sätt. Gästerna skvallrar och kommenterar allt på den typen av fest och det viser Tim Rushton med en gestik, där utspärrade fingrar slås mot varandra framför mun och öron. I takt med att skvallret går, rusar även tiden iväg , som scenografen Johan Kølkjær visar genom att låt balsalens golv vara en urtavla, där visaren tickar fram mot midnatt. Det är en genial idé och precis som den övriga scenografin på vridscenen som är genomtänkt och funktionell.
I den tredje akten, där prinsen letar efter flickan med den förlorade skon, blir kanske berättarstilen kanske en aning för omständlig och historien för utdragen, men det borde ju gå att strama upp. Den avslutande pas de deuxen mellan Askepot och prinsen är dock skön i all sin enkelhet, den saknar spektakulära lyft men har genommusikaliska steg och prinsen för Askepot öga mot öga, medan de dansar vidare. Det är verkligen en skojig saga som hela familjen gan glädjas åt.

Torben Kastrup