Othello som musikvideo

Bang-bang vad fort det går i den uppdaterade versionen av William Shakespeares Othello i koreografi av Louise Midjord. Som i en välgjord musikvideo dunkar musiken iväg med rap och hamrande helikoptervingar som extra krydda i ljudet.
Historien tar avstamp ur något som liknar bakgrunden till våldsamma dataspel, och en timme senare är de flesta döda. Så där ja, så har vi tagit oss igenom den klassikern!
Det är med andra ord fart på historieberättelsen i Othello, och koreografin är hårt uppskruvad med så många berättande detaljer, att de nästan tynger dansen. Den blir lite stackattoaktig, därför att dansarna nästan inte kan följa med i det hela, och den inspelade musiken väntar ju inte på någon.
Men när Louise Midjord då och då minskar ner den uppskruvade koreografin till små rörelser som visar personernas känslor, då lever både historien och koreografin på bästa sätt – till exempel när Desdemona och Emilia vrider sina händer i väntan på att deras män ska återvända hem från kriget. Det är så som nervös väntan ser ut. Det är fint med en stillsam stund, innan den amerikaniserade versionen av Othello rasar vidare.

Historiens hjälte, Othello, är sympatisk nog, men det är den motbjudande ondskan som fascinerar mest. Så är det ju alltid, och så är det också den här gången, där den svartsjuka och intrigerande Jago blir intressantast och drar till sig mest uppmärksamhet. Inte bara för att Jago är en spännande och ond karaktär, men också för att han dansas av Alban Lendorf, som enbart med ett ögonkast, och en lätt rörelse på huvudet eller en lyft arm lyckas gestalta sitt ränksmideri. Alban Lendorf lyckas utstråla en så subtil elakhet att det blir fullt begripligt att ingen i hans omgivning genomskådar honom, utan tvärtom tror på hans hatiska lögner. På ett fascinerande sätt lyckas Alban Lendorf utveckla sin onda karaktär på ett så nyanserat och spännande vis att han lyckas ge den för övrigt ganska ytliga föreställningen ett spännande djup.

Scenografin är enkel och effektiv: lite rök och färgat ljus plus några upphöjningar av scenerierna plus en vit vägg med många funktioner. Med en såpass minimalistiskt utformad scen är det lätt att låta uppsättningen av Othello gå på turné och visas upp som ungdomsföreställning, där publiken får en klassiker serverad i en nutida underhållande och lättillgänglig form.
Louise Midjord kanske lyckas med att nå ut till den unga publiken med ett tempo samt bild- och kroppsspråk som de känner till. Frågan är bara om det räcker, men det är upp till ungdomarna själva att avgöra.

Torben Kastrup