Den yppersta av rosor

Trots farhågor om en dyster framtid om utredningen om teatermuseer får som den vill, vågar man friskt på Stockholms tuffaste museum, Dansmuseet. Här försvarar man sin självständighet och existens med bravur och finfina besökssiffror. Varför pilla på ett vinnande koncept? Mitt i stan, gratis entré, utom för tillfälliga utställningar, utmärkt shop för danslitteratur och dvd, suverän koppling till hela konstfältet, bra program för barn. (Och trevligt kafé för läckergommar!) Samt lunchdans!
Nya verk droppas mest hela tiden, nu är det Björn Elisson som tillsammans med poetissan Marianne Linder gjort ett litet större verk, La rose suprême. Musik Lars Åkerlund och Kent Tankred, kostymer av Charles Koroly, dansveteraner som Anja Birnbaum, Charlotta Öfverholm och Hans Nilsson.

Björn Elisson har i de fyra delarna framförallt fokuserat på dansarnas armar som uttrycksfulla fält för koreografiska upptäcktsresor. Associationerna går till den orientaliska dansen och hur den refereras av t ex Virpi Pahkinen.
Korolys kostymer med styva ärmlösa liv serverar dansrörelserna som på en bricka. De ytterst vältrimmade men medelålders kropparna har ett uttryck som fint tas till vara och bärs fram mot betraktaren.

Men allra bäst av de fyra delarna som ingår i verket är nog den som gett den dess titel. Där dansar två unga dansare (Sverre M Heidenberg och Andrea Csaszni Rygh) en duo i läckert lila orientalism av lyft, kramar, fasthållande och flykt. Vackert, lugnt, kontemplativt och i sanning en känslig reflexion kring tvåsamhetens beroende och frihet, möjligheter och låsningar.

Margareta Sörenson