På jakt efter broderskapet

En kvinna lämnar sin man och i sin förtvivlan över detta, ger sig mannen ut i världen tillsammans med sina två bröder för att hitta henne. De tre bröderna möts under klockan i Dansescenens foajé och med alla i publiken ståendes runtomkring råder det ett formligen myllrande som på en tågstation.
Resten av Pernilla Gades föreställning Om Brødre sker på scenen, där anslaget är väldigt underhållande.
På den stora tomma scenen står de tre bröderna tätt intill varandra, de har ståplatser i ett mycket överfullt tåg med massor av medpassagerare.
Utan någon annan sceografi visar de tre dansarna med hjälp av mimik och gestik upp en väldigt skojig scen, som är som hämtad ur en Bröderna Marx-film.

Bröderna är väldigt olika. Mannen som har övergivits av sin käresta, är en slags tjänstemannatyp med slips och attachéväska, Den andre brodern har en praktisk ryggsäck med på resan och verkar vara lite som en nordisk forskartyp som studerar fjärilar och småkryp.
Den tredje brodern är lite skygg, han har en stor koffert med sig som är praktisk att sitta på under tågresan, medan de andra två bröderna slåss om en stropp att hålla sig i.
Knappt har de kommit iväg på sin resa förrän de börjar irritera sig på varandra och smågräla. Barndomens skärmytslingar blossar upp igen. Bagaget, som de tre hela tiden släpar runt på är den barlast av erfarenheter och minnen som de fortfarande har med sig från barndomen. Genom återblickar får publiken en rad inblickar av barndomen, ungdomen och från det problematiska samlivet som fick kvinnan att ge sig av.
De här tillbakablickarna är väl utformade och dansarna anpassar snabbt sina kostymer så att de får ett helt annat snitt, som passar in perfekt på den givna situationen.

Om Bröder är berättande dansteater, viket utgör en skön omväxling att se på en modern dansscen. Men för att berättande ska fungera måste också historien vara dramaturgiskt spänstigt utformad och ha ett väl fungerande sammanhang, och det finns det tyvärr inte så mycket av.
Til slut blir det hela till en ganska tråkig Odyssé som lider brist på innehåll. Visst är det kul att se när bröderna inte kan läsa sina kartor, och var och en av dem vrider och vänder på dem på sitt sätt och därefter vill gå i var sin riktning. Men när effektsökeriet repeteras för mycket blir det tråkigt. Eller när bröderna en kort stund irrandes omkring i ett snövitt landskap, då verkar det faktiskt som ett tungt och omständligt sätt att berätta att det hela handlar om en tung och besvärlig resa.
Istället skulle det ha varit fint att få se lite mer av Pernilla Gades fina humor som dansarna är så bra på att gestalta.

Torben Kastrup