Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Medan världen håller på att rämna.

2008-10-07

Fakta:

Namn: Rådjurshuset
Koreografi: Jan Lauwers
Ensemble: Needcompany
Plats: Kaaitheater, Bryssel
» http://www.needcompany.org

”Watch out, the world is not behind you”, en graffiti bland många
andra som får oss att reflektera.
En fras tagen från låten Sundy
Morning
av Velvet Underground. I The deer house, Jan Lauwers och
Needcompanys senaste kreation som just haft världspremiär i Bryssel
figurerar samma fras i inledningsscenen.
Världen vad har det blivit av den? En fråga som förvisso kan kännas
extra angelägen för ett teatersällskap som Needcompany som ständigt är
på resande fot.
Världen krymper till ett tomt skal där krig, mord,
fattigdom hör till vardagen.
I Rådjurshuset, som är sista delen i
trilogien Isabellas room och The Lobster invaderar ett hundratal
vita rådjur i plast hela scenen.
Dessa blir föreställningens huvudaktörer som alla de elva skickliga
performerna måste göra till sina vänner. Vi känner igen de flesta från
tidigare verk – Grace Ellen Barkey, Anneke Bonnema, Hans Petter Dahl och
Viviane De Muynck.
Till gänget har även slutit sig Tijen Lawton och
en skicklig japansk dansare från PARTS Yumiko Funaya.
En av de flamländska ”teaterkollektivens” hit är väl just att vi
redan känner alla ”medlemmarna”.
Ungefär som i det andra lika populära
kollektivet Peeping Tom ” som ingen hittills verkar ha sett nog
av.
Att The deer house också kommer att bli en ny långkörare råder det inget tvivel om.
Lauwers är något av en poet-bildkonstnär- skulptör-teaterberättare
som inte bara jonglerar med ord, bilder, ljud, dans, objekt och rörelser
av olika slag. Tillsammans med musik och ljus lyckas han kombinera samman det hela
till en visuell och narrativ upplevelse, där gesterna, mängden visuella
objekt, färgerna, ljuset, materialen – som här de vita plastrådjuren –
dräkterna bidrar till att skapa ett intrikat nät av allusioner, där vi
alla kan känna igen oss. Ett estetiskt, lite absurdistiskt
totalkonstverk – en slags jättelik gräddtårta – som lockar oss in i en avsmakning.
Under de tre timmar som föreställningen varar händer allt. Krig,
mord, terror och barnamord. Lite som i ett gammalt grekiskt drama där ju
döden alltid finns i bakgrunden.
Rådjurshuset är ett familjedrama
där rådjuren blir lite av mjukisar i Walt Disney-anda som förenar
gruppen. De representerar skönheten, det sublima i naturens
mysterium men också det förgängliga eftersom de samtidigt är jaktbyte.
Alla måste göra sig till deras vänner annars riskerar gruppen att upplösas.
Ingen får döda. Allt är i upplösning. Håller på att spricka när som helst.
Minnet av de döda verkar vara det enda som i slutändan kan stoppa dem från
att själva gå under.
Inspirationen har Lauwers hämtat från en av aktörerna, Tijen
Lawton, som under en av deras turnéer, nåddes av budskapet att hennes
bror, en krigsfotograf, just skjutits i någon av världens krigshärdar.
Utifrån hans dagboksanteckningar, som Tijen kommer släpande in på
scenen med, vävs handlingen samman med våra egna dagliga upplevelser,
drömmar och skräckupplevelser.
Alla talar sina egna språk; engelska,
franska, nederländska, japanska men ändå verkar alla förstå varandra.
De kvinnliga änglalika, kropparna inspirerar till manlig voyeurism
samtidigt som de påminner oss om de som krigen dagligen lemlästar,
skjuts ihjäl för att lämnas på gator och torg till allas blickar.
”The war gaze” förväxlas med den pornografiska voyeurism vars högsta
mål bara är att konsumera ännu mer av grymheter. Inga Tv-bilder från
krig är utan voyeuristiska inslag.
Krigsfotografens dagboksanteckningar innehåller vedervärdigheter med
styckade, övergivna,
våldtagna kroppar beredda att fotograferas för att sändas ut i världens
alla Tv-kanaler. En story utan början eller slut.
På scenen ligger de vita rådjurskropparna utspridda – folk kommer
och går – växlar tankar och visdomar. Ibland griper en tjej tag i något
av rådjuren, onanerar för att sekunden efter slänga undan den.
Den
äldsta i gruppen håller på att försöka klä sin egen dotter i
dödssvepning men lyckas inte för kroppen har hunnit stelna. Två minuter
senare reser den sig som om ingenting hänt. Sätter sig bland fyra andra
kadaver som ligger på en upphöjd platå mitt på scenen.En plats där
kärlek och död möts.
Den duktiga japanska dansaren Yumiko, som alla misstänker för att
stjäla och vara en olaglig invandrare har svårt att integrera sig i
gruppen. Dansen blir hennes räddning. Långa svepande rörelser som tagna
ur en De Kersmaekerperformance förblindar alla.
Politiken vill få oss att glömma, sorgen får oss att hålla minnet
levande, därför tycks Lauwers mena att sorgen är anti-politik. Lite som
under antiken då sorgen efter en död person skulle följas efter strikta
regler för att inte destabilisera samhällsordningen.
Döden och sorgen
fann därför sin plats i den grekiska teatern och tragedin. På scenen
kunde kvinnorna gråta ut som Médéa och Elektra.
I slutscenen sjunger alla i kör: ” We are small people with a big
heart.” Inte bara vår receptivitet för andra utan också vår insikt om
vår egen omvärld står på spel. Därför gäller det att bygga upp
rådjurshuset så kraftig att det står emot alla påfrestningar. Det är
endast tillsammans som vi kan leva vidare. Ett politiskt budskap som
ett annat. En performance som saknar sitt motstycke. Att ses och
upplevas!

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser