Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Buto och modernism till barnen!

2008-10-07

Fakta:

Namn: Sprätt hönscabaret // Jag tänker Rolf
Koreografi: SU EN (Susanna Åkerlund)///Claire Parsons
Plats: Zebra Dans///Dansmuseet
» http://www.zebradans.nu

Stilltje och oklarhet råder inom dagens samtidsdans för vuxna, men det pågår intressanta ting inom dans för barn. Varför är verkligen inte lätt att förstå. Varför alls? Varför nu? Konsten gror, spirar och blommar ut efter eget skön och behag. Men behöver lämpliga växthus och spaljéer att finnas i och att luta sig mot.

Medan svensk barnteater kunnat stoltsera med att vara ”bäst i världen” i trettio år (vilket inte betyder att allt alltid är lika bra) har dans för barn varit en nästan obefintlig konstform. Endast den klassiska baletten har erbjudit möjlighet för barn att möta dans fullskaligt, men då i klassiker som Nötknäpparen till jul, en familjeföreställning. Ungefär tio år senare än teaterns 70-talsboom, inträffade dansens. Och man dansade alltid för en ung publik, men aldrig för barn. Teaterlivet vitaliserades av barnteatern, den erfarenheten var uppenbar. Men därav drog danslivet inte minsta slutsats.

Varför, kan man grubbla över. Kanske för att så många barn ändå mötte dans i form av rytmik- och danslektioner där gör-själv fick ersätta konstmötet. Mycket sent omsider finns nu sedan ett par år Zebra Dans (= se bra dans) i Stockholm som är en särskild scen för dans för barnpublik. Lisa Spets som med kraft och uthållighet skapat denna träffpunkt för dansen är värd en medalj! Och i och med denna lilla trivsamma lokals födelse, har samtidsdansen för barn slagit ut i full blom.

Ett och annat var redan på gång. Koreografer som Gunilla Heilborn eller Minna Krook har röjt väg. Men till underligheternas underligheter hör, till exempel, att Riksteaterns danssuccé för högstadiet förra året Kamyout inte producerades av Cullbergbaletten. Organisatoriska bortförklaringar kan inte dölja den egendomligheten.

Nu kan man hos Zebra se något så roligt, intressant och på dans aptitretande som ”buto-light” för barn. Den strängt stiliserade japanska buton har en svensk förgrundsgestalt i SU-EN, vilket är artistnamn för en i Japan utbildad svensk koreograf. Senast sågs SU-EN för vuxen publik skapa ett magnifikt verk till Linnés ära i Uppsala och den initierade butospanaren har förstås följt hennes Chicken project, där man närmar sig fågellivets aspekter via rörelsekonst.

Den lätt förbidragande och subtila humor som anas i den strama buton à la SU-EN får kackla fritt i den charmanta Sprätt, Hönskabaret som nu bjuds på Zebra Dans.
SU-EN själv är karismatisk konferencier för fem hönor som dansar loss i hönshuset. Det visar sig vara ett kreativt kvinnligt kollektiv som varierar sig så fjädrarna yr.
De sedesamma hättorna och bröstlapparna i japanska tyger och den noga instuderade hönsigheten i kropp, ben och sprättighet bär tydliga buto-spår, men här har SU-EN vidgat perspektiven ända bort till Pettson och Findus hönsgård.

Roligt, fiffigt, tankeväckande. Vad allt kan dans inte vara! Samtidig matchas Dansmuseets intressanta utställning om Rolf de Maré, dansmecenaten, med Jag tänker Rolf av och med Claire Parsons. Hon dansar i museets stora sal, barnen sitter på små kubiska kuddar. Det är en lustfylld, perspektivrik liten föreställning där just tanke- och idévärld från Rolf de Marés mest kreativa år i 1920-talets Paris står i centrum. Modernismen, kubismen, elegansen, bilen, hatten! Och en liten referens till Marés forskningsresor i Indonesien i form av ett skuggspel.

Härligt. Nu återstår bara problemen med de vuxna som följer med barnen. Så som vuxna förr förfasade sig över den högkvalitativa barnteaterns allvar i form och teman, så utstrålar nu vuxna maximal osäkerhet om hur man ska bete sig när man ser på dans.

En liten pojke framför mig gungar rytmiskt med på sin kubist-kudde. Dagisfröken knackar honom strängt i ryggen: sitt fint! Men alla borde få svänga med lite grann i Claire Parsons slingrande dansväg bort i modernismens unga år. Och barnen måste få utrymme att smälta, svara, leva med och in i ett litet, lustfyllt och öppet konstverk som Jag tänker Rolf.

Margareta Sörenson

Publicerat i Expressen 6 oktober 2008

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser