Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Sublimt samspel mellan dans och musik

2008-10-05

Fakta:

Namn: Schnee
Koreografi: Joachim Schlömer
Musik: J. S. Bach
Plats: La Monnaie, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be

Bachs djupt introspektiva berömda 6 sviter för solovioloncell
som sällan uppförs i sin helhet på scen idag – förmodligen därför att
de är för långa – är musik som tränger djupt in oss.
Genom att den
saknar ackompanjemang lämnas lyssnaren ensam och tillåts själv tränga
in i den grundläggande harmoniken. Bach lämnar här en fråga öppen:
varför skapar vi musik och hur uppfattar vi den rent spirituellt?
Samma frågor ställer Joachim Schlömer i sitt senaste verk In
Schnee
, där musiken och dansen spelar på samma strängar.
Vad kan
dansen tillföra musiken och vad kan denna tillföra dansen, verkar han
vilja fråga.
Att visualisera musiken är lika viktigt som att få
oss att lyssna till den. De teatraliska momenten hjälper oss att skapa
en slags levande kommunikation där den psykologiska dimensionen bygger
upp den teatraliska handlingen.
Denna bygger på kapitlet Det
magiska Berget
ur Thomas Manns verk Snö.
På scenen står en genomskinlig kub som visar sig vara en
hotellreception, en plats där människor möts, konfronteras
tillfälligtvis. En plats där handlingen verkar tappa sin betydelse för
att locka oss in i en föreställning där dans, musik, opera, ord, video
förenas.
Inget beror av något annat, dansen skapar sin form fritt
från musiken samtidigt som man efter en stund känner hur de samverkar
men på olika plan.
Musikerna – tre skickliga violoncellister – medverkar aktivt i dansen
med sina instrument, vilket skapar en omedelbar direkt närvaro.
Medan
musikerna berättar med sina instrument berättar dansarna med sina
kroppar – utan att söka någon uniformitet. Var och en får berätta sin
historia utifrån vilken åskådaren själv får bygga upp sin egen.
Musiken
får inte bara dansarna att röra sig utan lockar också fram nya
aspekter.
I den första akten möter vi huvudpersonen i Det magiska Berget, Herr C. som är ute på en skidtur men råkar åka vilse.
Snödrivorna
packas i takt med att Herr C’s panik stiger.
Att ta sig in på
hotellreceptionen blir en tillfällig räddning. Här verkar tiden stå
still. Allt går vidare i gamla banor.
Den genomskinliga duken som
täckte det kubformade rummet faller ned samtidigt som Bach`s andra svit
tar vid.
Sex gånger sex – de sex sviterna – fungerar som en slags
synaps, var och en innehållande sina höjdpunkter som dansen in i
minsta detalj försöker få oss att se och känna.
Tre timmar utan paus. Tre timmar under vilka de fem dansarna lyckas
förvandla hotellreceptionen till en sublim, metaforisk mötesplats där
människorna i slutändan känns mera magiska än verkliga.
Som väsen tagna
ur Ovidius Metamorfoser alltmer fyllda av spiritualitet.
Alla
verkar som om de höll på att checka-ut men ångrar sig i sista
stund.
Videobilder låter oss förstå att utanför fortsätter det snöa.
Paniken stiger. Ingen vågar ta sig därifrån. Låser sig inne i sig
själva alltmedan världen utanför verkar krympa samman.
Alltmedan
musiken blir alltmer komplex, sker motsatsen i dansen.
Först i sista akten möts man. Musiken och dansen. Människorna står
där som snögubbar i papper medan dansarna ligger ned medan snön smälter
undan.
Förstelnade i sina rörelser utan att röra sig, tonar den sista
cellosviten sakta bort.
Ett spännande inslag är hur musikerna ständigt förflyttar sig runt på de
mest upptänkliga maner. I ständig kontakt med dansarna som använder
ett realistiskt dansspråk kombinerat med akrobatiska inslag och
cirkustrick.
Att på detta sätt förvandla Bach`s introverta cellosviter
till en levande dans och musikupplevelse är förvisso ett intellektuell prestation som
Schlömer här begåvar oss med.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser