Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Pélleas och Melisande i nytt ljus

2008-09-24

Att Debussy några år efter att ha skrivit musiken till den av
Nijinskij, arton år senare, förevigade L´aprés-midi d´un faune
valde att göra en opera av Maurice Maeterlincks svårmodiga,
symbolistiska verk, Pélleas och Melisande är idag ganska svårt för
oss att förstå.
Handlingen utspelar sig i medeltidens riddarvärld, där
svartsjuka, död, mord och blodshämnd hör till ingredienserna. Lite av
vår egen Singoalla.
Hur skall man idag kunna sätta liv i denna
dunkla, till synes djupt introverta historia för att göra den angelägen
idag?
Pierre Audi, direktör för Amsterdamoperan och Hollandse Festival,
lyckas med konststycket i sin senaste uppsättning för La Monnaie i
Bryssel att förvandla Pélleas och Mélisande till en helt modern
symbolistopera.
Själv säger han att det inte är särskilt svårt att
finna den tidens symbolism att passa in i vår tid. Dramaturgiskt bygger
han upp den med hjälp av freudianska tankar medan han låter musiken
vara i den ursprungliga versionen. Allt är ju evigt återkommande, säger
han under pressmötet.
Scenografin är av Anish Kaapor – som arbetar med Akram Khan (Kaash
och den senaste In-I med Binoche) – och som är känd som en av tidens hetaste
skulptörer, inte minst för sina enorma stålskulpturer i Tate Modern och
Cloud gate i Millenium Park i Chicago.
Genom att leka med olika
geometriska former skapar han en slags spatial dimension där det inre
rummet verkar större än det yttre där vi projekteras vidare in i en
rymdlös värld.
Audi, redan känd för sina samarbeten med olika konstnärer som Karel
Appel i Mozarts Trollflöjten, där librettot ju också verkar
enfaldigt och otidsenligt men som tack vare ett intimt samarbete mellan
Audi och Appel blev till en fabulös helt modern uppsättning.
I
Pélleas har ljuskonstnären Jean Kalman och kostymdesignern Patrick
Kinmonth (som bl.a. ritat kostymerna till Rameaus Zoroaste som för
några år sedan visades på Drottningholmsteater – se danstidningen 4/2006 )
stor del i succèn.
När jag får en pratstund med Audi framhåller han hur viktigt det är
att förnya teatern genom att öppna den för olika samarbeten med
konstnärer av alla slag. Kommer vi att uppleva en ny Ballet russe-epok
som under Diaghilevs tid, undrar jag?
– Jag tror att konstnärerna idag ser på ett delvis annorlunda sätt.
Konstverket som ett totalkonstverk, där scenografin bara utgör en av
beståndsdelarna går ju som en röd tråd genom de flesta
teateruppsättningar idag. Inte minst video, film och ljus har ju
bidragit härtill. Därför tror jag att förutsättningarna idag är mycket
större, säger han.
– Ett av problemen är att olika slags konstnärer lever
i sin egen värld utifrån vilken de skapar sin egen bild. De lyssnar till
musiken på ett annorlunda sätt än oss musiker och skapar i drömmen sin egen bild
som alltmedan samarbetet fortskrider blir omöjligt att frigöra sig från.
Då är det regissörens roll att ingripa för att få verket att hänga
samman – både instrumentalt och scenografisk. Man skall inte bara
lyssna till musiken utan också kunna se den därför är de teatraliska
momenten viktiga. Allt skall samspela för att en dialog ska kunna komma
till stånd, därför menar jag att denna form av samarbete blir
allt viktigare inom hela scenkonstområdet.
– I Pélleas fann jag mig till exempel tvungen att ingripa för
att låta musiken mera komma till sin rätt. Kapoor föreslog en
jätteskulptur som tog upp hela scenen – som samtidigt som den kan
upplevas som ett jätteöra tar formen av en faetus, en livmoder, ett
slott, en balkong och en grotta på en och samma gång. Idéen är ju
tilltalande men passade inte in i den musikaliska partitionen som
bygger på ett kontinuerligt ljudflöde. Jag övertygade Kaapor att låta
hela skulpturen rotera i takt med musiken hela föreställningen
igenom. På det viset undvek vi den tradionella uppdelningen i tablåer.
Allt kom nu att samverka – musik, text, bild. Ljuskonstnären ingrep
sedan med sin ljussättning som också den följde partituren.
Att det var just ljussättningen som lockade fram den där lite
mystiska, magiska stämningen var inte att ta misste på.
När
föreställningen var slut och ljuset upphört verkade Kapoors
scenskulptur märkligt livlös. Under presskonferensen berättar Kaapor
om processen bakom verket:
– Det är den slags engagerade teater som bygger upp en relation mellan den
objektiva verkligheten och symbolism. I Pélleas har
jag arbetat på två plan. Först på det realistiska, sen på det
psykologiska där den poetiska aspekten är den viktigaste. Det gällde
att få personerna att kännas angelägna genom att tränga in i deras
innersta väsen.
Jag undrar om hans arbete med dansuppsättningar är annorlunda än
med en opera?
– Det är enklare, säger han. Akram och jag känner varandra sedan
länge. Vi vet båda hur vi tänker som konstnärer. I en operauppsättning
måste hänsyn inte bara tas till ett helt orkesterverk utan också till
både text och dramaturgi. Allt måste fungera på alla plan. Denna känns
alltviktigare idag också i dansuppsättningar. Många koreografer vänder
sig ju till olika dramaturger på ett sätt som var mindre vanligt förr.
Ofta är det samma dramaturger så till slut känner man deras arbetssätt
någotså när och då går allt lättare, tillägger Anish Kapoor.

Ann Jonsson

Se vidare www.lamonnaie.be

Fler Nyheter

Annonser