Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Klassisk kärlek på ett modernt sätt

2008-09-21

Fakta:

Namn: Giselle
Koreografi: Jean Coralli och Jules Perrot
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige teater, Gamle scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Med klassikern Giselle sätter Nikolaj Hübbe som balettchef sin första egna prägel på Den Kongelige Ballet. Tillsammans med Sorella Englund har Nikolaj Hübbe iscenesat Jean Coralli och Jules Perrots gamla balett från 1841, som de har dammat av och givit en lätt ansiktslyftning. Detsamma kan man inte säga om scenografin. Scenen domineras nämligen av våldsamt tunga kulisser som föreställer en tätvuxen skog med två trähus i förgrunden och i bakgrunden kan man skymta ett sagoslott som påminner om Ludwig II:s Neuschwanstein (även om vi egentligen befinner oss i Rhenlandet). Det är höst, men skogen är inte gyllene, utan närmast grå som cement. Scenografien verkar ha grävts fram ur Det Kongelige Teaters allra mörkaste gömmor, men om man inte har råd med nya kulisser, kunde man kanske bara ha använt en färgburk till att ge skogen en antydan av trovärdiga höstfärger. Däremot är jäktlagets hundar helt trovärdiga, för de är livslevande och rör sig över scenen med aristokratisk stolthet. Kanske är hundarna bara en scenisk detalj, men de tillför faktiskt verket en sinnlig historisk realism, och det är som att vandra in i en målning av Van Dyck, där man får återuppleva en sedan länge utdöd adelskultur.
Lyckligtvis lyser dansen också upp denna klaustrofobiska, grå skogsscenografi. Det är länge seden Den Kongelige Ballet har danset så synkront och med så fin timing. Der är en stor glädje att få se hela kompagniet i så fin form, det lover rigtigt gott för säsonen. Som Giselle lyser Yao Wei upp särskilt starkt. Den kinesiska dansaren utnämndes till solodansare, när Den Kongelige Ballet gästspelade i Kina i samband med de Olympiska spelen.
Hon gestaltar fantastiskt fint den blyga bondflickan som låter sig förföras av en främmande man och efter detta blir bryter ihop, när hon förstår att kärestan inte är den bonde som han har gett sig ut för att vara. Istället är han ju en fin hertig som redan är förlovad.
När Yao Wei utvecklar hela sitt känsloregister från översvallande glädje till förtvivlad misstänksamhet och desperation vill man tro på berättelsen om Giselle, hon fyller karaktären med realistiska, igenkännbara och nutida känslor.
Som Albrecht är Ulrik Birkkjær skälmskt uppvaktande, och man förstår att Giselle faller för hans oemotståndliga charm. Han är inte lika övertygande när han ska visa ånger eller smärta. När Giselle dör, fattas det djup i känslouttrycket som gör att publiken kan lida med honom. Nicolai Hansen dansar skogvaktaren Hilarion, som också är förälskad i Giselle, ock han gör sin roll verkligt intressant. Han gestaltar inte bara en hämdlysten och försmådd man, men visar bilden av en försmådd tillbedjare, som handlar impulsivt utifrån sitt hjärta.

Giselle är ett gammalt klassiskt kärleksdrama, men när det dansas med så stark empati, som Yao Wei, Ulrik Birkkjær och Nicolai Hansen gör, blir det också till ett modernt och fascinerande drama, som lever på scenen.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser