Roterande stjärnor på rad

New York City Ballet startade sitt gästspel på Tivoli koncertsal i Köpenhamn
i toppform med tre av Mister B’s finaste verk.
Mästerverk har som bekant den fantastiska egenskapen, att de tål att ses om
och om igen. För varje gång dyker det upp nya lager, nya detaljer och
raffinemang, som man blir glatt överraskad över att få se. Precis på det
viset är det med Balanchines sublima klassiker Serenade, Agon och Symphony
in C, som New York City Ballet har dansat på under väldigt många gästspel på
Tivoli i Köpenhamn, och som det blev en fröjd att få återuppleva, när
stjärnkompaniet startade sitt åttonde gästspel sedan Peter Martins för mer
än 40 år sedan knöts till NYCB.
Självklart ser baletterna inte precis ut som på Balanchines tid. För på
samma sätt som när Mr. B själv levde, har man efter hans död 1983 blåst nytt
lev i verken och ballerinornas kroppsideal är till exempel inte så slankt
som det en gång var. Men dynamiken, virtuositeten och musikaliteten lever
fortsatt vidare i bästa välmåga i det stora kompaniet, som har en rad
stjärnor av solodansare och visade upp sig i bästa toppform på Tivoli.
Den åldersmässiga spridningen är stor, också bland solodansarna, vilket man
fick uppleda redan i det inledande verket Serenade där Darci Kistler – Peter
Martins 44-årige hustru och den sista i raden av Balanchines utvalda
ballerinor – med poetisk djup och vacker frasering dansade sida vid sida om
de yngre bland vilka Ashley Bouder och Sara Mearns var särskilt imponerade.
Man blir fortfarande helt fortrollad av denna inledande balett, full av
tidlös skönhet med 17 ballerinor i lätta, ljusblå tyllkjolar, som med lyftad
arm står och skärmar av ljuset, innan de dras in i en orolig
månskensnattlig stämning till Tjajkovskijs stråkmusik.
Helt annorlunda, mer skarp och plastisk, men inte utan poesi och glimten i
ögat är Agon för 12 dansare i svartvita trikåer till Stravinskijs seriellt
komponerade musik, som leker med renässansens dansformen.
De inledande
flexande rörelserna av de fyra vackra manliga solisterna är härliga att se.
Därefter sätter de igång att med fantastiskt väldansade dubbelkvartetter,
trion, duon och solon i det stramt formade verket.
Höjdpunkten är pas de deuxen – en av det 20:e århundradets mest intressanta
pas de deuxer överhuvudtaget – som de garvede solodansarna Wendy Whelan och
Albert Evans med sina vackra och intensiva kroppsuttryck gjorde till
aftonens magiska höjdpunkt.
I den briljanta finalbaletten Symphony in C till Bizets musik gnistrade de
över 50 dansarna på scenen i sina raffinerade kaskader av steg och snurrande
piruetter och visade med all tydlighet på vilken hög standard kompaniet
besitter. Också här gavs prov på sublim solodans i det svävande adagiot med
Maria Kowroski och Charles Askegard.
”Se musiken og hör dansen” lyder ett känt citat av Balanchine. Det gjorde
man i hög grad under den här kvällen, då dirigenten Fayçal Karoui piggade
upp Tivolis Symfoniorkester som gjorde sitt till, för att Balanchines
musikalska balettmästerverk fick stråla på scenen.

Vibeke Wern