Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Afrika söker nya vägar

2008-09-18

Fakta:

Namn: Há mais///Mafalala2
Koreografi: bland andra Gabriel Panaibra
Plats: Kaaitheater, Bryssel
» http://www.kaaitheater.be

Há mais, betyder ”det finns mer” på ett av de många språk som
talas i Mozambique. Så kom verket också att heta. Koreografen är Thomas
Hauert, mest känd som lärare vid P.A.R.T.S. där han utvecklat en pedagogik
som bygger på en fundamental forskning kring improvisationens olika
möjligheter att frigöra kroppen från allt oväsentligt inlärt. Ingen fri
improvisation eftersom denna har tendens att söka sig in i inrutade
spår utan en slags styrd sådan där dansarnas rörelser avbryts för att
de skall kunna befria sig från sina egna begränsningar. En slags
dekonstruktion på det undermedvetna planet.
Tillsammans med några fd. P.A.R.T.S.-studerande åkte Hauert till
Mozambique där de under några veckor i en av Maputos förstäder, ordnade
en workshop med ett femtontal dansare därifrån. De flesta av dansarna i
Mozambique hade lärt sig dansa på gator, torg och ute i byarna men
saknade någon formell dansutbildning. För att komma vidare drömde alla
om att lära ”modernt västerländskt”.
Samtliga har den traditionella dansrytmen inmatad i sina kroppar och
visar sig kunna en mängd olika lokala danser som de flesta bygger på
upprepning av några basmotiv. I ” Há mais” har Hauert och dansarna
isolerat tolv motiv som varje dansare sedan fått utveckla var och en på
sitt sätt. Genom att kombinera rörelsevokabulärens rytmik, tempo och
rumslighet skapar de en säregen koreografisk komposition där vi hela
tiden kan följa hur varje dansares invanda rörelsemönster avbryts för
att få dansarna att tvingas in i nya banor. Virtuositeten i samklang
med den stora mängden olika rörelser gör verket till en upplevelse
utöver det vanliga. Inte minst när olika afrikanska dansmotiv
konfronteras med musik av Stravinskij.
Att dansarna tagit till sig denna pedagogik visade nästa verk
Mafalala2. De fyra dansarna var de samma som i Há mais, medan
koreografen, Gabriel Panaibra kom från Mafalala – en av Maputos
förstäder, liksom musikern Orlando da Conceicao.
Här hade man låtit sig inspireras av händelser ur det vardagliga
livet. Inte minst alla de olika färgstarka bruksföremål, som hinkar,
korgar, tygknyten, ved… som folk bär med sig på huvudena ställdes i
fokus. En balansakt som utvecklats till en akrobatik i sig som sätter
sin prägel på gatulivet lite varstans i Afrika. Man går till marknaden
med fyllda korgar och knyten – stolt balanserande – återkommer senare
med sina tomma korgar nonchalant, avkopplat.
Musikern som gick runt på scengolvet med sin saxofon och blandade
gamla välkända Duke Ellington och Charlie Parker-låtar med populär
mozambikansk musik skapade atmosfären från första minut.
Dansarna
skapadee n dialog med musikern genom att hela tiden följa honom i spåren,
göra honom till en del av dansen för att på detta sätt skapa närvaro
men också för att visa oss in i det traditionella Afrika där dans och
musik alltid utgjort en helhet. Ett lekfullt inslag var när dansarna
improviserade med musikern genom att ingripa mitt i låtarna för att
stämma in den i nya banor… från Ellington till Fane Fumo… från
Mafalala.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser