Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Två sydafrikanska solon

2008-09-17

Fakta:

Namn: Plasticization, They Look at Me and That´s All They Think
Koreografi: Nelisiwe Xaba
Plats: Kaaitheater, Bryssel
» http://www.kaaitheater.be

Nelisiwe Xaba, född i Soweto och tidigare dansare i Robyn Orlins
kompani visade två egna kreationer Plasticization och They Look
at Me and That´s All They Think
där hon går till angrepp mot den
exotiska voyeurism, som florerar inte minst i hennes eget hemland.
Att sluta aftonen med en kabaré där hottentotkvinnor dansar i bästa
soapmusicalstil tycks fortfarande stå överst på europeiska turisters
önskelista. Att ”Venus hottentote” både är död och nu definitivt
också begraven verkar den florerande turistindustrin blankt strunta i.
They Look at Me and That´s All They Think handlar inte bara om
denna sydafrikanska kvinna, Sarah Baartman, som 1810 fördes till London
av en engelsk läkare som gav henne öknamnet ”Venus hottentote” utan
också om kvinnans förtryck under kolonialperioden. Hennes särpräglade
fysionomi gjorde sådan sensation att en berömd zoolog, vid hennes död,
inte bara lät göra en gipsavgjutning utan lade delar av henne i formol.
Inte förrän 2002 blev resterna förda till Sydafrika och definitivt
begravda tack vare Mandelas inflytande. Idag har hon blivit något av
en ikon i Sydafrika – en symbol för kvinnoförtrycket.
Xaba gör hela denna historia till sin egen – ett sökande efter sin
egen konstnärliga identitet – som fört henne från Soweto till
dansutbildning i London, turnéer med Robyn Orlin runt i Europa och i
USA.
Hur själv kunna gå vidare? Är det inte så att den eurocentrerade
teaterpubliken fortfarande ser på svarta och vita kroppar utifrån olika
synvinklar? Klichéerna florerar fortfarande, menar hon. Varför har vi
så svårt att lösgöra oss från dem?
Hon har massor att berätta. Så mycket att dansen nästan kom av sig.
Hon klär av och på sig i all oändlighet. Döljer sig i stora plastkassar
som hon verkar fastna i, för att stunden efter dyka in bland publiken
och klistra plastdukar på våra munnar som hon kysser.
Drar av och på
sig vita plasthandskar som hon sen bara slänger kring sig för att
stunden efter dölja sitt eget ansikte med en plastmask gjord i samma
plastkassematerial.
Kanske har hon rätt att vi hamnat i ett slags
plastkasseinferno, här symbol för konsumtionssamhället, en slags
avhumaniserad värld där hygien och sterilisering avskiljer oss från
varandra. Det är en solo som utvecklar en slags allvarsam ironi blandad
med en humor som känns både angelägen och lekfull.
Skall jag fortsätta dansa klassiskt västerländskt med tuttu och
tåspets, modernt med högklackat eller gunboats? I det andra solot
döljer hon sig i en jättestor tyllklänning där hon kan klättra in och
gömma sig. Lite som i plastkassen i den första solon, verkar hon kämpa
vidare ensam och instängd liksom härbärgerad i sin egen komiska,
infallsrika, absurda och ironiska värld. Som en snigel som försöker
tränga sig ut ur sitt skal.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser