Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Mörkt eller dunkelt

2008-09-16

Fakta:

Namn: no-no resp Cikadamix
Koreografi: Kenneth Kvarnström respektive Cristina Caprioli
Plats: Dansens Hus, Stockholm respektive Kulturhuset i Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Så klokt att ta upp ett äldre verk – om det är bra. Som Kenneth Kvarnströms
no-no, modiga tolv år gammalt. Dansen plockar alltför sällan upp pärlor från
samtidshistorien.

No-no är ett intensivt, mörkt och glödande stycke för sju dansare, briljant
dansat av Helsinki Dance Theatre, som förgyllde veckan med två
föreställningar på Dansens Hus. Tungt och drabbande, tolkningsbart och
bildrikt. Att dans var så mycket dans för ett decennium sedan!

Koreografi har en krävande mångsidighet och Kenneth Kvarnström behärskar i
no-no oerhört väl balansen mellan komposition och enskildhet. Trots det
låga, trevande tilltalet och den mörka, mångtydiga scenbilden blir verket
spännande och variationsrikt. Dansarna behärskar både en lågmäld scennärvaro
och explosiv dans; mot slutet av stycket euforiskt dansant med hårt
strukturerade rytmer och svingande armar.

Numera går det ofta stillsammare till. Dans är allt oftare en studie i
rörelsekonst eller rubricerad som forskning eller utforskande. Med all
respekt för konstnärens behov av utveckling, förnyelse och fördjupning måste
man ändå fråga sig vilken plats en publik har i ett sådan projekt. I valet
att dansa inför publik, finns valet att kommunicera.
Cristina Caprioli
definierar sig som en utforskande koreograf och hennes Cicadaremix som
dansas på Kulturhuset är en remix av två versioner av Cikada (efter Kevin
Volans Cikada för två flyglar). Den ena koreograferad för klassiska dansare
från Kungliga Balettens 59˚ North, den andra från egna kompaniet ccap.
Barfotadans och tåspets varvas i en drygt timslång rad etydliknande duetter
och serier av solon.

Dans, kropp, steg. Knastertorrt, dunkelt, utan öppningar för publiken. Det
är inte fel att kräva en ansträngning av sina iakttagare, men den uppbrutna
icke-kompositionen klipper av alla samband och understryker det
studie-artade. De kvinnliga dansarna ”krånglar” med sina små klänningar, de
ser ut att strama och skava. De grå klänningarna byts mot gulgröna blanka;
är det bara för ”bildens” skull?

Avsikten är dans i egen rätt. Caprioli konstruerar ett slags hinderlopp för
att betraktaren inte ska dras in i idéer om sammanhang, betydelse, mening.
Absolut inte falla i beundran över teknisk kapacitet. Den ser för övrigt
helt ordinär och rejäl ut.

Ändå lyckas några av dansarna skapa en egen dansmening. På trots? Av sig
självt? Av gammal vana, till och med? En kort sekvens med Marie Lindqvist
och etyden djupnar till, präglad av hennes lugna auktoritet. Tänker hon sig
en inre mening som jag också kanske anar? Kanske dansen i sig och
utforskandet av dansen verkligen kan nå varandra? Men jag tvivlar.

Dansen har de senaste tio åren allt oftare gått utforskandets väg. Till
fromma för publiken är det inte; Kenneth Kvarnströms no-no påminner oss om
detta.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser