Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

En hyllning till det gracila

2008-09-16

Fakta:

Namn: New York City Ballet på Tivoli i Köpenhamn
Koreografi: Georges Balanchine
Ensemble: New York City Ballet
Plats: Tivoli koncertsal, Köpenhamn
» http://www.tivoli.dk

17 gratier i duvblått tyll står med lyfta armar och uppvända händer som om de skuggade solskenet. En enkel gest som hos de eleganta dansarna från New York City Ballet i det närmaste får karaktären av att vara ett gudomligt tecken.
Med detta anslag ur Georg Balanchines berömda Serenade startar New York City Ballets gästspel på Tivoli i Köpenhamn. Massor av tåspetsdans, skulpturala steg och vivrvlande piruetter – Serenade har allt, som åskådaren kan tänka sig vilja ha av en balett. Visserligen är Serenade inte någon handlingsbalett, men när New York City Ballet dansar verket, är det ”action” och drama, för att dansarna förmår att gestalta känslor och berätta historier med sina kroppar. Precis som ett äkta Broadway-drama innehåller Serenade fragment av historier som handlar om allt från förlust till hänryckt glädje och stolt heroism. Det förmedlar alla typer av känslor, men framför allt innehåller Serenade samma slags delikata skönhet som en jugend-dekoration och har även samma oemotståndliga drag av dekadens.

Vid världspremiären på Agon 1957 jämförde Georg Balanchine själv sitt verk med en datamaskin. En maskin som kan tänka, var hans egen formulering. Hur många i publiken som vid den tiden egentligen kände till en datamaskin är okänt, men det var nog inte särskilt många. Men Balanchines ord vittnar om hans framsynthet och Agon framstår än idag som ett enormt modernt och avantgardistiskt verk.
Liknelsen med en tänkande maskin är förståelig, därför att dansarna utför en så ekvillibristisk dans att egentligen bara en maskin skulle kunna klara av att dansa så perfekt.
Agon är ett abstrakt verk, men bakom alla abstraktioner skymtar hela danshistorien med allt från traditionell folkdans och hovdans till klassisk balett och underhållande show. Det är en dans som handlar om dansen i sig – en metadans. Det kan verka tråkigt, men den består verkligen ett hänförande fyrverkeri av steg, utsökta balanser och akrobatiska lyft.
Dansen är precis lika stramt och precist koreograferad som Igor Stravinskijs musik som är enormt vital, och på samma sätt är det verkligen med kompaniets dansare som lyser av energi och lyckas föja det tidvis vanvettigt starka tempot på ett fantastiskt sätt.

Skönheten i Serenad får sin fortsättning i föreställningens sista verk Symfoni i C. När ballerinan fångas upp snett bakifrån av sin partner är det så intagande vackert, att man vill se det igen flera gånger om. Detta fall i partnerns armar är en så fantastiskt vackert fallande rörelse är en vidunderligt vacker bild av hängivenhet och tillit. En tutu-balett som Symfoni i C utgör en perfekt avslutning på en afton i sällskap med New York City Ballet.
Det är ett fullkomligt ymnighetshorn av komplicerade formationer, blixtsnabba piruetter och tåspetsdans. Det är ren fröjd uttryckt i dans.
Även om Symfoni i C är ett verk, som New York City Ballet har dansat ett otal gånger, blir det aldrig till ett stelnat och automatiserat paradnummer. Kompaniet framför det överdådiga verket med intesiv närvaro och lysande spontanitet, som om koreografin skapades i samma ögonblick som den dansas.
När New York City Ballet dansar, är det helt enkelt en ren hyllning till till nuet och en hyllning till det gracila.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser