Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Vardagskoreografi

2008-09-13

Fakta:

Namn: Bit of Bobs life
Koreografi: Philippe Blanchard & Gemma Higginbotham
Musik: Peder Lindbom
Plats: Inkonst, Malmö
» http://www.adekhwat.com

Philippe Blanchard och Gemma Higginbotham fortsätter sin undersökning av identiteten. Förra våren besökte de Inkonst med den första delen i en planerad trilogi, relationsduetten (relationsduellen?) One´s Company, Two´s a Crowd, ett verk som djärvt sträckte ut sig mellan hamrande irritation och elektrifierad erotik.
Den gången stod Blanchard-Higginbotham själva på scen. I del två, Bits of Bobs´ Life, planerade de att arbeta med andra aktörer och när jag läser att Higginbotham bara råkar vara med så tycker jag det är tur att en av deltagarna i den för verket nyformade gruppen var tvungen att hoppa av och istället ersättas av henne.
Föreställningen är bra, men navet, nerven, näringen utgår från Gemma Higginbotham. Ja, kanske är det förresten så de tänkt; att blickfokus oundvikligen hamnar på henne. Utan henne blir uppmärksamheten i scenrummet mer jämlikt fördelad. Men det vore en annan historia, utan henne eftersom det bara finns en som Gemma Higginbotham.

Bits of Bobs´ Life har en långt driven dynamik mellan intensiv aktivitet och fullkomlig, öronsusande stillhet. En sekvens skulle kunna vara en pantomim av en vardagskväll i storfamiljen och visst kan det kännas så ibland hemma. Att en helt vanlig

kväll i köket får formen av den förnämsta koreografi! Tiden är knapp och mängden sysslor som ska utföras kräver rationella beslut och ett osannolikt flyt. Ibland funkar det, ibland inte. Men när bestyren rullar på i rätt takt, ja, då går det ju som en dans: matkassar packas rytmiskt upp, maten plockas metodiskt fram, kastrullen ut i en vid båge till spisen, ett knäpp, plattan på, vänd om 90 grader ta ett par tomater ur skålen osv osv.

Efter frenetisk aktivitet blir det alldeles stilla. Länge. Pausen har här som i ett musikstycke en avgörande effekt, alltför sällan använd, eftersom stillhet, tystnad kräver hundra gånger mer mod än ljud och rörelse. Alldeles stilla, som på vakt, vid en jakt, inväntar de ett villebråd utanför bilden?

Med hjälp av en listigt utformad scenografi, ett slags plywood-pussel, väl utnyttjat, skapar aktörerna rum i rummet. Och precis som de tre små grisarna bygger de mer eller mindre hållbart. Den långe vargen och den stabile bonden i gummistövlar bygger också de.

Ett åskväder raserar bygget. Scenen liknar en bombad stad. Ur det kraschade landskapet reser de sig och med spillrorna bygger de nytt. En hoppfull bild. Bygga, rasera, bygga nytt. And so it goes, on and on.

Home is where your heart is. Eller, vad krävs egentligen för att vi ska beskriva en plats som ”hemma” och alla andra som ”borta”? Dagens individuella rörlighet är både en möjlighet och en osäkerhet. De som bär hemmet inom sig är kanske bäst rustade, men har också svårast att bjuda hem någon annan. Hemmets väggar, staketet runtom oss flyttas längre in och bevakas hårdare med en för överlevnaden nödvändigt stark integritet.

Hur går det då med identiteten? Och med relationerna? Jag ser framemot att se vad Blanchard-Higginbothams fortsatta forskning ger för svar.

Caroline Owman

Fler Föreställningar

Annonser