Koreografiska efterklanger

John Neumeier har på ett effektivt vis dammat av det starkt erotiska balettdramat Josephs Legende från 1977, som efterföljdes av det nyskapade vemodiga aftonlandsartade verket, Verklungene Feste (Festens efterklang). Bägge till balettmusik av Richard Strauss.

Det råder en vemodig stämning av sentimentalitet och tillbakablick mot en svunnen guldålder över John Neumeiers seneste kreation, Verklungene Feste, som var koreografens enda urpremiär på balettfestivalen 34. Hamburger Ballett-Tage.

Musiken är Richard Strauss’ balletmusik Divertimento (1940/41), som bygger vidare på hans Couperin-inspirerade danssvit från 1923. På samma sätt som Strauss’ musik fångar in klanger från forna tiders festdanser, riktar John Neumeier blicken mod festen, som är svunnen och gästerna som har givit sig av, för att sedan, så att säga, veva tillbaka filmen baklänges. Det är som ett minnessvep mot ett enormt champagnegille med en ström av olika danser i sina olika stämningslägen, där kvinnor dansar iförda vackra klänningar i olika nyanser av kärleksrött.
Det råder en air av sentimental tristess men också något oförlöst över det par som som har huvudrollerna, Carsten Jung och Catherine Dumont. Han sitter som som siste man på skansen och smuttar på slatten i glaset med apatiskt tom blick och huvudvärk, medan hon som uppenbarligen har givit sig av, dyker plötsligt upp bakom det bord, där hon sekunden dessförinnan svepte in sina drömmars längtan i den vita dukens brudslöja. Det berättar om två åtskilda världar, drömmarens och den vaknes. Bägge i rungande ensamhet.
Medan partydukningen av bordet följer festens olika faser passerar festdeltagarna revy över scenen likt ett symfoniskt potpurri i olika klangfärger. Här finns de unga flickorna i rosa, som vinglar baklänges i sina snäva kjolar likt spända förväntningar.
Här finns också den unge man som springer likt en ungkalv som käser i hagen. Här finns också det överdrivet förälskade paret som leker och har charleston-gelé i benen. Här finns också paret med en fnurra på tråden. Här är avskedet med mannen i soldatuniformen. Och det mogna parets försiktiga omsorger om varandra i all sin skröplighet. Alltsammans påminner om brottstycken ur tidigare Neumeier-baletter, som glider ihop med Strauss’ musik som ordlöse dansrubriker från en mycket lång och produktiv karriär. John Neumeier har varit balettmästare i Hamburg sidan 1973. I balettens slutscen är festsalensgullne väggar borta, och dansarna står kvar med ryggen mot en mörk, rå tegelstensvägg. En koreografs karriär tolkad som en enda lång dansfest i många olika stämningslägen. ”The Party’s over”, kallar John Neumeier Verklungene Feste i programmet. Efterklangen av slutbilden är verkligen rörande och bitterljuv.

Medan Verklungene Feste tonar ut i en vemodig aftonlandsstämning, så är det en helt annan flödande energi som det rör sig sig om i Strauss-aftonens indledande verk, en nybearbetning och uppdaterad utgåva av John Neumeiers Josephs Legende från 1977. Neumeier skapade ursprungligen Josephs Legende för Wiener Staatsoper med den unge Kevin Haigen som en pojkaktig och otroligt charmerande Joseph och med den mörka Judith Jamison (från Alvin Aileys kompani) som Potifars liderliga hustru. Baletten blev först ett par år senare en del av Hamburgbalettens repertoar.
I nyuppsättningen har Potifars egyptiska hov fått en mer modern look i modeskaparen Albert Kriemlers eleganta linjeföring med långa klänningar till damerna och oklanderliga frackar till herrarna i kombination med ett par turbaner och puffbyxor på sidan om. Scenografin är nerskalad till ett minimum. Ljus och mörker är de enkla medel med vilka det skapas mirakler kring balettens huvudpersoner. Strukturellt följer nyuppsättningen nära på den ursprungliga. Koreografiskt har John Neumeier skapat helt nya steg för hovets gäster, som med sofistikerad charm rör sig runt i förförelsekonsternas mer ovanliga dansattityder. Därimot är huvedrollernas dans i det stora hela bibehållen, men har dock fått ett par nya betoningar, som på somliga ställen har utvecklats i en mer virtuos riktning.
I titelrollen är Alexandre Riabko en totalt oskuldsren drömmare. Han drömmer om Ängeln, som hemsöker honom i Edvin Revazovs långa ljusa gestalt, som både skyddar honom och visar honom vägen. Edvin Revazovs långa änglaarmar och smidiga kropp lär genomlyst av gudabenådad mildhed. Upplyst av ett inspirerat ljus lär sig Riabkos Joseph snart att flyga! Viktlös hänger denna virtuos på höga hopp i luften när han följer sitt profetiska kall – och blir dansare. Vad man eventuellt saknar lite hos rollen som den utvalde är kanske Kevin Haigens mer pojkaktiga gullighet, som ju faktiskt var helt unik.
I gengälld uppstår en helt annan slags jämvikt i det erotiska balletdramat tack vare den ljusa Kusha Alexis otillgängliga kyla i rollen som Potifars hustru, medan den mörklagde Amical Moret Gonzalez som Potifar utstår alla obehag med värdig min. Hon är kysk, denna avvisande kvinna, som kanske själv är den, som blir allra mest chockerad över sina egna lidelsers tygellösa våldsamhet, när hon efter en plötsligt eskalerande attraktion för den oskuldsfulla pojken plötsligt är i gång med att våldta den värnlöse. Kusha Alexi är en sinnebild av sexuell svultenhet. Ett monster, som kräver och tar. Det gick en rysning genom hela publiken när hon ryckte kläderna av pojken och flåsande kastade sig över honom.

Det allra mest imponerande med Kusha Alexis smärtfyllda kvinnogestalt är emellertid att hon lyckas gestalta den kyska kvinnans åtrå och längtan (hon drömmer också) men efter en annan slags kärlek än den hon kan få i armarna på sin man. Den rena kärlek som hon ser i Josefs gestalt, men som hon måste erkänna att hon inte kan uppnå, men ändå berörs av som en kärlekens nådegåva.
Potifars hustru är inte någon hämdgirig Salome-typ. Vreden och frustrationen öppnar vägen till kärleken. Till och med efter att hon har låtit Potifars hårda hejdukar att klå upp Joseph, återuppstår kärleken i en famnande pas de trois med Potifars hustru, Joseph och Ängeln innan de tre olika aspekterna skiljs åt och Joseph följer sin väg. Kvar på scenen står Potifars hustru. Övergiven, men berörd.

I vår moderna tid finns det nog bland publiken en tendens att tolka ett så fysiskt dansdrama i en mycket konkret och kroppslig riktning. John Neumeier är av en annan mening. Han insisterar på drömmen som vision och på att visualisera drömmen genom dans. Det är hans uppgift.

Majbrit Hjelmsbo