Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Rapport 5. Göteborg Dans & Teaterfestival

2008-08-24

Identitet och gränser

Streetkväll på Stora teatern. Bill Shannon, en legend inom sitt fält, framträdde i ett inslag som innehöll en del ingredienser som liknade det som gjordes tydligt i Freak Show (den tidigare nämnda föreställningen av Bortalaget och Jens Östberg). Det liknade också det som Un loup pour l’homme arbetade med. Det handlar om människans och konstens villkor i cirkusen – i bredast möjliga bemärkelse.
Det är detta slags verk, och de samtal som kretsat kring dem, som jag tror fungerat bäst under festivalen. Detta sagt som en personlig summering, jag placerar den här för att slippa ifrån det omöjliga tvånget att avsluta med en så kallat objektiv överblick.

Bill Shannon tog sig an sitt livs historia, teaterspelets regler, protokollet, konstruktionen – och magin. Shannon dansar med hjälp av kryckor.
Det finns en dubbelhet i detta. Vanligen förställer vi oss att människor med kryckor inte kan gå, men Shannon kan gå om än inte långt. Han plockade isär rörelserna, drev med sig själv som ”krympling” och lika mycket med den fullfjädrade entertainer han också är.
Han var förstås fullfjädrad. Det fanns svävande inslag där kryckor, man och luft blev ett. Han använde en skateboard på helt egna sätt, och lekte fram blixtsnabba bilder – en slags konturer, eller snapshots av de vanliga representationerna av ”kille på bräda mot himmel”.
Shannon talade mycket och sjöng lite, men han använde ingen musik, vilket ökade kontrasten mellan honom och de andra som uppträdde denna kväll.
Han är ute efter något annat än att visa att han kan röra sig i takt. Shannon är 38 år gammal – vilket verkligen är gammalt om man jämför med övriga aktörer.

Under ett frukostsamtal berättade han om sin amerikanska arbetarklassuppväxt i ett vänsterideologiskt hem och om sin bensjukdom. Han började åka skateboard och var tvungen att översätta alla ”normala” tekniker till sin egen kropp och kryckorna.
Han talar mycket och snabbt om gatukonsten och den komplicerade relationen till institutionen (systemen och de konkreta byggnaderna som är förankrade i samhället, etablerade och ofta traditionstyngda och tröga), om finansiering och känslan av utanförskap.
– Det är lätt hänt att uttrycksformen infantiliseras, säger han. Filmade sekvenser av ”omöjliga trick” har inte längre någon hög status, det är mötet med den levande publiken som både betyder något och som kan ge inkomster.
På scenen lyser det svart ur hans ögon. Hos Shannon finns frågan: vad är dans?
Om alla på allvar prövade att svara på denna av Fredric Gunve tidigare ställda fråga skulle mycket kunna hända. För mig är dans, fortfarande tror jag, revolution, ett försök att vrida sig själv in i en ny historia, in i någon slags gemenskap.

Den flesta numren under streetkvällen bestod av rak dialog mellan scen och salong, korta explosiva nummer, mer eller mindre väl sammansatta och mer eller mindre koreograferade.
Dansens hjärta ligger i freestyle, alltså improvisation. Det är mest killar, teknik, snabbhet, snurrar på huvud, händer och andra kroppsdelar.
Publiken är med, stämningen är god. Jag kommer att tänka på en del ballerinor jag sett i gå in och riva av grymt explosiva nummer med fullt publikstöd, fast på tå och i rätt annorlunda sammanhang.
Konferencieren knyter ihop kvällen med en parodisk serie diagonala hopp, a la klassisk balett. Och det är del väl där vi är mitt i våra egna föreställningar om gränser och kulturer.

Privat Eye

Ett samtal spred sig under festivalen. De som deltog i Privat Eye vill gärna tala om upplevelsen, verket satte igång processer. Det som händer, gör det nachträglich, i efterhand.
Man ser också hur en potentiell grupp av ”vi som sett” skapas. Den exkluderande potentialen ingår i detta – men den motverkas av att många obehindrat talar med främlingar om upplevelsen. En produktiv kraft sätts i spel på ett sätt som gör den synlig och man får veta något om hur teatern kan bli något mera än upplevelse för stunden.

Privat Eye är en av de mest välstrukturerade teaterhändelser jag varit en del av. Den är gjord av Renato Cuocolo som regisserade (och som spelade sig själv i föreställningen) och Roberta Bosetti som var kvinnan.
IRAA Theatre bildades 1978 men har förändrats mycket över tid. Idag är gruppen baserad i Australien, där de utsetts till ett ”flaggskepp” för en nyinstiftad scenkonstkategori med adekvat finansiering.

I Privat Eye är det strukturen som är det viktiga, inte platsen. Det som framstod som genuint platsspecifikt, ”det perfekta hotellrummet på Hotel Avalon” är bara ett exempel på platser som alla framstått som ”this is it” för den nye besökaren.
I verket förenas den klassiska teaterns berättartekniker med en verksamhet där besökaren involveras aktivt, på ett djupt personligt sätt.
Besökaren ramas in av festivalsammanhanget, det finns en trygghet i detta och den balanserar mot det risktagande man kan uppleva i att tacka ja till att vara ”ensam publik” i ett hotellrum.
Det är ett märkligt ansvar som vilar på besökaren, man är inne i en allvarsam lek och drabbas hela tiden av sig själv. Allt i verket laborerar med de bilder besökaren har av kombinationer av hotellrum, mystisk kvinna, sexuella fantasier, hemliga möten, lång svart läderrock, ett par gummihandskar, vad rösten i telefonen säger etc. Något motsatt finns också med: vissa besökaren möter ”den oskyldiga kvinnan” – och även här har vi sinnet fullt av bilder och vi tror att vi ser något, men vi vet inget och egentligen händer nästan inget i hotellrummet.

En dialog utspelas mellan besökaren och kvinnan, den kan ta sig olika uttryck, men grundstrukturen är den samma. Det finns en risk att något ska hända och det finns att lockelse att vara med om något okänt.
Kvinnan kan säga saker som ”har du några sexuella fantasier” eller ”det finns ingen tid för love stories”.
Är någon för vänlig är hon oförskämd – det finns en mängd tekniker för att styra och balansera situationen.
Besökaren uppmanas lägga sig på sängen. Samtidigt sitter den föregående gästen i en garderob med spegeldörrar och iakttar det hela.
Kvinnan spelar diskret med den som sitter bakom glaset. När personen i sängen tittar i spegeln ser han/hon bara sig själva, och kvinnan – tror hon/han.
I spelet mellan det fysiska rummet, människorna där och de egna tankarna och de egna föreställningarna blottläggs något som är både skrämmande och fantastiskt. Man hamnar i en spegel som dels är ogenomtränglig dels transparent (alla får se båda varianterna.

Jag tror man kan förklara det starka intryck verket gör på besökarna/gästerna/resenärerna med att det laborerar med något grundläggande, något som konstituerar oss.
De reala och det imaginära nivåerna förtydligas på ett diskret, men effektivt sätt. Det går inte värja sig mot invasionen av föreställningar, egna bilder och känslor.
Här finns idéen om det narcissistiska materialet, hur vi från början speglar oss i det vi tror är oss själva och hur detta sedan införlivas – genom att finnas kvar som en utgångspunkt – i en symbolisk struktur, med alla de brister och begär som det innebär att vara människa. Vi ser aldrig det vi ser och i verket förtydligas detta för oss.
Telefonen ringer, scenen ändras, platser byts och ”den fina kontakt som uppstod” med kvinnan i rummet bryts. Fortsättningen måsta äga rum efteråt, i staden, med andra.

Astrid von Rosen

Fler Nyheter

Annonser