Det är i Göteborg det kan göras!

Autencitet eller fiktion? Titta på eller vara med? Brett eller smalt? Rådande, eller gamla, indelningar i hög och låg fungerar inte på en festival som Göteborg Dans & Teater. Kanske faktiskt, ingen annanstans heller. ”Låg” gatukonst som nycirkus har åkt hiss upp genom konstens hierarkier, och är sedan länge en etablerad föryngringskur för teatern. ”Höga” referenser halkar ideligen ner i populärkulturen

Verklig verklighet eller skapad? Barnen från en internationell skola i Lausanne spelar sig själva i Airport Kids, som kunde ses på Backa i helgen. Den argentinska författaren Lola Arias och Stefan Kaegi ( vilket betyder beryktade, prisbelönta, schweiziska gruppen Rimi Protokoll) har tillsammans med en grupp globaliserade barn skapat föreställningen som vänder och vrider på frågan om världens framtid. Det här är ungar som talar flera språk och har egna kontokort fast de är i tio-årsåldern, ändå har de mycket gemensamt med världens betydligt mindre privilegierade flyktingströmmar.

De är sig själva, eller spelar sina egna jag. Helt osentimentalt men med värme, humor och eftertanke griper några småkillar från Kina eller Irland och flickor från Angola eller Ryssland in i den pågående dagboks- och romandebatten om sant eller konstruerat. Eller både och.

Även om jag känner till Gisèle Vienne, koreograf med dockteaterprofil, faller jag handlöst i fällan med hennes Jerk.
En före detta drogmissbrukare berättar om övergrepp och mord på unga pojkar. Efter tio minuter börjar jag liksom nyktra till från fiktionsruset: herregud, har han verkligen mördat folk så som han visar med sina dockor, skulle han inte kunna åka omkring och spela teater om sina brott!

Okej, det är ”bara” en spenslig dansare och aktör, Jonathan Capdevielle, som lurar oss en stund. Brotten, det vet vi, finns i verkligheten. Vad gör de på scenen? Gisèle Vienne förklarar dagen därpå i Open lab, festivalens tankesmedja, att hon bara iscensätter de fantasier de flesta har. Hon är inte pedofil för att hon visar detta, understryker hon. Ingen anklagar en deckarförfattare för att vara en mördare för att hon eller han skriver om mord.

Sant. Så utöver den i i detta fall kluvna konstupplevelsen, ty Jerk är innerligt obehaglig, finns också detta att ta med sig om gränsen mellan det verkliga och det fiktiva. Till och med den poetiskt skimrande, leende lindansen i Cirkustältet i Röda sten med Les Colporeurs vilar på en verklig händelse. Lindansaren Antoine Rigot blev för åtta år sedan förlamad efter en olycka i sitt arbete, och har för sitt kompani koreograferat Le fil sous la neige, Tråden under snön, en dansad lovsång till livets röda tråd och innersta mening.

Aldrig har jag sett dans på lina verkligen bli dans på detta sätt. Stålvajrar har spänts i flera nivåer och riktningar över manegen och sju lindansare förmedlar något utöver sin fabulösa skicklighet. Men, som nästan allt jag sett hittills, är det lite för långt för sin egen bärkraft. Är det mossiga strukturer som ”helafton” eller valuta-för-pengarna-tänkande som trots allt besegrar det fria skapandet och det gränsöverskridande tänket? Samtidsmänniskor kanske vill hasta vidare till något annat, som på en festival?

Sveriges enda festival för internationell scenkonst har ett stort värde i att ompröva och omformulera scenens konstformer och dess ramar. Det behövs, det känns som det är bråttom. Just i Göteborg verkar möjligheterna att göra det ovanligt gynnsamma. I väntan på Norén.

Publicerad i GT 20 augusti

Margareta Sörenson