Rapport 4: Göteborg Dans- & Teaterfestival

Förstått med kroppen
Torsdag. Vid det här laget har det nog framgått att frukostsamtalen är något som fungerar fint under festivalen. Två artister – Alexandre Fray och Frédéric Arsenault – med cirkusbakgrund bjöd upp varandra till en övning som under ett års tid inte fick innehålla traditionell cirkusakrobatik.
De hämtade mycket inspiration i Gus Van Sants film Gerry, där två män går vilse i öknen; de är helt utlämnade åt varandra och åt döden.
Både avgränsningen och det relationella dramat var viktiga utgångspunkter.
Föreställningen visas på Pustervik, en scen som passar bra för den här typen av verk. Scengolvet är en avgränsad ljus zon. De två männen leker, tränar, utmanar och skämtar med varandra. Men det är inga gags, utan något oändligt ömsint som tar form när de hoppar på varandra, går med varandras fötter eller binder ihop en röd jacka med en grön tröja. Grunden finns främst i traditionell cirkusteknik; en är porteur, bärare, den andra är voltigeur, flygare.
De säger sig inte vilja förnya tekniken men de vill bort från ”entertainment”, trick för trickens egen skull. I stället har de finkänsligt plockat ned sitt arbete, livsstilen, till de grundläggande beståndsdelarna.
De är ute på det djupaste vatten som finns, det där med vad som gör oss till människor: relationerna till andra, samspelet mellan beroende och individualitet. De olika delarna har länkats samman genom en mjuk men närvarande dramaturgisk struktur.
Gruppen heter Un loup pour l’homme ord som anspelar på ”homo homini lupus”, människan är människans varg.
Föreställningen heter Appris par corps, det är en lek med ”appris par coeur”, ”learnt by heart” och blir ungefär uppfattat eller förstått med kroppen. Den är en helt perfekt (om man nu får lov att använda sådana ord).

I mörkret

Egentligen borde man som festivalbesökare tillämpa någon slags avgränsningsprincip: om något fyller en med intryck ska man inte genaste efter det se något annat. Jag gör det ändå och intrycken av föreställning två för kvällen kryper huvudsakligen fram i efterhand och då ser jag en dansande tjock vit manskropp, en diva”, trippa och strippa. Jag ser slitningar, råhet, uppror mot stereotyper och förstärkning av dem på en och samma gång: ilska, ironi, skärande skönhet i det omöjliga. Röda stens scen, inrymd i katedralen, där Ketty Noëls Chez Rosette visas är lite problematisk, rummet läcker, man störs av en obalans – som skulle kunna vara kongenial med Noëls verk, men inte blir det.
Chez Rosette är en slags cabaret där olika uttryck blandas. Sättet att arbeta med kroppar, färger, former, röster och rörelser är starkt. Film finns med, det verkar rätt pliktskyldigt eller oförankrat (jag jämför med hur Shams i The gate of Fatima arbetade med bild och film – se nedan). Nakna, groteska, vackra och mångbottnade skepnader uppträder, skriker, dansar i den slitna världen där livet utspelar sig.
Någon Hollywoodstjärna sjunger ibland och som avslutning går aktörerna, iklädda lakan fram och tittar på oss. Ingen bugning.

Bortalaget vinner

Nästa dag. Jag tror att det är fredag. Världskulturmuseet, Libanon sommaren 2006. Gruppen Shams består av tre personer som kan konsten att berätta, de har tempo, de hittar rätt ton, de rör sig tajmat – dans javisst. The Gate of Fatima är både historia och nu. Krig och konsten att leva. Det finns en välgjord problematisering av bild och sanning i framställningen som helt når den unga publiken i det intima rummet.

På Stadsteatern, Studion finns en man som kanske är vansinnig – eller underbart koncentrerad på sin konst. Ludde Hagberg är dansare och skådespelare. Han uppträder som vår vän cirkusdomptören, den allvetande berättaren, handelsresanden i exotism, clownen som glider mellan världar, den ångestfyllde konstnären, koreografen med kramp. Det finns ett stråk av Joel Greys ceremonimästare i Bob Fosses Cabaret över framställningen. Hagberg berättar konstiga historier om alla läskiga fantastiska missfoster vi ska få se. Han vill visa oss mirakel och drar ned byxorna. Sedan skrattar han, vrider sig i pinsamhetskramper. Det fungerar på ett ruggigt avslöjande sätt. Han ler, vi ler.
Bredvid mig snarkar någon, demonstrativt för att Hagberg flåsar och pustar och ligger ned en stund efter ett slags utflippat golvsnurrande, som om ha n var breakdansare på fel sida om alla gränser.
Föreställningen kunde varit pinsam, men är det inte. Publiken delas i två hälfter, de som skrattar eller verkar lugna och de som vill gå. Några går rätt oförskämt en stund innan det är slut, det är synd. Efter allt festivaltal om publikens roller och involverande återstår något. Samspel är ömtåliga saker, även om artisten som i det här fallet utstrålar en viss robust trygghet under de utflippade ångestgrimaserna och silly walk-anfallen.

Vi ser scenkonsten – dansaren, skådisen, publiken och hela det laddade spelet – dekonstrueras (detta begrepp måste definieras gång på gång, här menar jag ”undersökas av kärlek till den o-möjliga konsten”) in på bara skinnet.
Derrida sa mot slutet av sitt liv att d-ordet var det samma som rättvisa: ”Vi måste drömma vidare, där tanken inte räcker till. Strävan ut ur rättens förstelnade ordningar gör dekonstruktionen släkt med vanvettet.”
Det handlar om att med- och motläsa för att förstå, för att på allvar försöka förstå, för att man i grunden tror på konsten, för att man vill tro på konsten.
Vad är dans? Ludde Hagberg förklarar och visar från scenen vad adagio är.
Jag erkänner. Jag har inte fattat det tidigare, jag har bara hatat tomheten i rörelsen och krampen i ryggen. Sedan vill han tala om död o ch det görs brutalt, tragiskt och putslustigt på en och samma gång. Samuel Beckett är inte långt borta. Fin de parti (Endgame/Slutspel).

Astrid von Rosen

Fler Nyheter