Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Rapport 3. Göteborgs dans- och teaterfestival

2008-08-22

Förutsägbara fragment

Onsdag. Den brittiska koreografen Akram Kahn är en publikfavorit, den här gången visar han verket Bahok (bärare på bengali).
Man kan säga att det av ett antal skäl är en mindre lyckad föreställning och man kan också säga att problemet åtminstone delvis ligger hos mig. Om jag inte hade sett så mycket dans tidigare, hade jag då låtit mig charmas av Kahns föreställning? Kan tänkas, men det är långt ifrån säkert.

Scenen är en vänthall på en flygplats. Olika budskap tickar fram på en stor display. En kvinna vet inte var hon kommer från. En man svarar hela tiden i sin mobiltelefon. Ibland övergår detta i rörelse. Människorna spelar upp scener som går ut på att de bara delvis kan tala med varandra. Det ska kanske framstå som ett oförutsägbart upplösande av mera dramatiskt fungerande scenhändelser, men det paradoxala är att det känns så förutsägbart. Publiken skrattar trivsamt på rätt ställen.
Budskap tickar fram över de agerandes huvuden. Solon framförs, olika stilar – det blir till och med klassiskt dans under några minuter. Den plåtas med mobilkamera. Stora teaterns parkett är som en grop, det är svårt att se dansarnas fötter och jag börjar känna mig som riktigt dålig publik.

De medverkande agerar så som ovanligt snygga – vilket förstärks av kostymernas utsöka färgkombinationer – ovanligt begåvade dansare agerar; de framstår som talande dansare (vilket inte i sig är fel, men det är tjatigt om man sett det många gånger). Ibland dansar de och det är en chock att se hur bra de är och det plågar mig att de inte tillåts visa det ordentligt. Kahn kan – om han vill – skapa rörelseflöden som få. Som publik begär man dansarnas rörelser och frustrationen när man nästan inte får något blir stor just för att det är så nära – en sublim variant av ”grymhetens teater”.

Kahn har velat skapa en ensemble av ”människor som inte talar samma språk, vare sig verbalt eller fysiskt”. I programbladet talar han om ”ett band av solomusiker”. Att utmaningen i detta är av intresse kan man förstå, men som utgångspunkt vinglar den betänkligt eftersom det så tydligt framgår att människorna på scenen förenas genom att de är dansare och att de trots olika stilar ändå förstår varandra utmärkt.

Knytnävar i magen

På Göteborgsoperan visas dans under rubriken MER. Det är en ambitiös satsning som beskrivs som ”en kontrapunkt mellan lokal, regional och nationell danskonst i internationellt festivalsammanhang”.
Sorteringsorden kräver ett djupt andetag. Det blir vare sig man vill det eller inte en sortering och de internationella gästspelen blir förstahandsval när man måste välja. Det börjar med att dansen intar foajén, väggarna och garderoben.
Uppe vid vip-baren syns ett nytt rum, två dansare rör sig på en liten scen i ett prång högt upp. Det sistnämnda initiativet träffar rätt.
De stora skärmarna med videokonst är jag mera frågande till. Rummet är splittrat och rörigt redan i sin grundstruktur och om videoverken har ett ärende utöver att rama in sammanhanget och vara dekorativa är svårt att få grepp om.
De hjälper konkret till att säga ”det är dans som finns här”. Och då uppstår frågan om vilken sorts dans.
Allt detta har att göra med de sista årens många problem för dansen på Göteborgsoperan. Nu börjar den nye chefen, Johannes Öman, bli varm i kläderna och jag anar någon slags kämpaglöd.

Att Cristina Caprioli vet hur man möblerar ett rum med dans är inget nytt, men det är fint att hon gör det mellan biljettkassorna och shopen på Göteborgsoperan. I tre ljusa fyrkanter bjuds vi på tre kvinnliga dansare. Det är mångtydigt, skulpturalt, vackert-oroande. Verket heter my lips. Publiken står eller sitter runtomkring.
Sedan följer en smålustig passage där dansare upphängda i en garderob agerar vägvisare.
Vi går in i Lilla scenen rum – det som borde vara en experimentscen, men som sällan lever upp till detta. Där får man knytnävar i magen, en från Jeanette Langert, en annan från Helena Franzén.
Langerts verk heter Fröken, det är inspirerat av de första raderna i Strindbergs Fröken Julie.
Scenograf och kostymskapare är välrenommerade Bente Lykke Møller.
Dansaren Monica Milocco framträder i vit höghalsad body och strikt knut – det är mycket elegant.
Milocco/Kvinnan ligger på en slags säng, den glänser blanksvart, golvet är också blanksvart, i bakgrunden hänger två gymnastiska ringar.
Den atletiska kroppen är perfekt och bilden väcker en mängd ganska obehagliga associationer. Den människa vi ser rör sig extremt kontrollerat och smidigt. Hon ser bara sig själv i det svartglänsande underlaget. Hon är en vit Narcissus som speglar sig i det perfekta, sköna och dödliga. På slutet glider kroppen in under sängen, bort längs Lethe.
Det är ett verk som är ansträngande att se, man håller andan, som i väntan på en explosion.
Langert hade jag för övrigt gärna mött under ett frukostsamtal.
Franzén har skapat Kristall, ett kort, stramt och explosivt verk för dansaren Mattias Suneson.
Han är en man i vit skjorta och bara ben. Han rör sig inom en vit fyrkant.
Koreografin andas våldsam frustration, mannen är i upplösning, han sparkar sig själv. Vi befinner oss i den svarta kubens estetis ka rum där dansen projiceras mot oss och där vi iakttar den från en viss distans.
Som festivaldeltagare kastas man från händelser som bygger på ett visst mått av medskapande och ibland ett direkt involverande till detta. Det är värdefullt, fascinerande att spännvidden är så stor. Och jag ger mig ut i natten för att smälta intrycken.

Astrid von Rosen

Fler Nyheter

Annonser