Rapport 2. Göteborgs dans- och teaterfestival.

Allvarliga brott

Måndag morgon. Opretentiöst frukostsamtal på Röhsska museet. Vi sitter i cirkel runt ett fyrkantigt bord och får veta något om gruppen Berlins inspiration inför deras globala kartläggning av städer. De reser till Jerusalem, Bonanza eller Moskva och gör ett slags självporträtt av staden. Om allt, hela kartläggningen, blir färdig ska det sista verket handla om Berlin – och människor, en av varje, från de tidigare porträtten ska mötas där, och bli dokumentärfilmade. Det är grandiost. Vi ingår i konstkoloniala system. Under festivalen visas Bonanza.
Att delta i frukostsamtalen eller sitta med några timmar under presentationerna i Open Lab kan ge oväntad substans (mentala injektioner av flytande rörelse).
Berlingruppen har hämtat inspiration från filmen Délits Flagrants (allvarliga brott), av Raymond Depardon. Vi ser en scen i den. Det som visas, en brottsling och en förhörsledare, är filmat från sidan, rakt och upp och ned. Berlin berättar:
”Depardon bara är bakom kameran, han gör inget mera.” Samtalet ger det till synes enkla, men ju längre det pågår desto mera komplext och tankeväckande blir det. En deltagare lyfter fram det faktum att vi var många som skrattade under Depardons film. Var det när fången ljög och blev avslöjad av den lärarinnestränga utfrågaren eller var det för att maktsystemet, språket, blev så övertydligt?
Företrädare för två system, statsmakten och den kriminella sfären, utkämpar en kamp, i förhörssamtalets form. Ett gigantiskt maskineri, hela västerlandets juridiska och politiska system, syns i en av sina former, som filmad bild – och som konst.
Här möts på något sätt filminspirationen och porträtten av städer. I porträtten befinner sig människorna i sin miljö och dess strukturer. Det konstnärliga projektet går in och hämtar, filtrerar och ger något till oss. Men ger det något till de som ingick eller medverkade i verket och dess tillblivelse? Det vet man inte, projektets fokus ligger inte riktigt där.

Publiken och friheten

Är man intresserad av vad en grupp artister kan göra i ett samhälle, genom att verka där på mera stabila, eller konkreta sätt finns det andra grupper som är fenomenala på det.
I ett förefrukostsamtal (de finns också) diskuteras det så eftersträvansvärda: människor upphör att vara passiv publik – detta sagt utan att förakta den sortens teaternjutning – och ingår plötsligt i en situation som är annorlunda, kanske mera demokratisk. Att ansvaret, som man alltid behöver få konkretiserat, också blir påtagligt kommer att visa sig när det blir ”fritt” att skriva om den tidigare nämnda Private Eye.
Efter frukostsamtalet kan man gå in i Open Lab. Där beskriver Tim Etchells flera gränsupplösande, öppna och publikfrigörande projekt, som inbördes är mycket olika, men som laborerar med performativt involverande.
Det kan vara en enkel skylt som gör att man dras in i en berättelse som inte är förutsägbar, det kan vara att publiken kan komma och gå som den vill under en sex timmar lång till hälften improvisatorisk historieberättarkväll.
Många stannar frivilligt kvar och man slipper det tysta stönande som brukar infinna sig när ”tråkiga” verk drar över en timma och tio minuter. Intressant är också paradoxen att strikta ramar, regler och begränsningar är just det som får fram frihetens dimensioner.

Barn talar, vuxna lyssnar

På Pustervik står sexton barn på scenen. Föreställningen heter That Night Follows Day och är skapad av Tim Etchells från brittiska Forced Entertainment och Victoria som är ett belgiskt produktionshus.
Barnen talar, rytmiskt, flödande, hårt, mjukare, unisont, solo eller i olika grupper. De är drivna, de har personlighet och vi vuxna känner oss träffade av allt vi får veta att vi projicerar på barn och tonåringar.
Det är ett systemmöte som pågår mellan deras och vår värld. Man kommer inte ifrån att det är fråga om en mer eller mindre våldsam kamp och att det är denna som gör oss till integrerade samhällsvarelser med allt vad det innebär av bindningar och nedärvda tänkesätt.
En del i föreställningen är mera våldsam och teatral, barnen säger fula ord och slänger stolar, sedan blir det lugnt igen.
Alla barnen verkar inse att vuxenvärlden måste vinna, alla utom ett som vägrar tala, men som kanske ändå inser det. Jag ser något skoningslöst i det ögonblick barnet vägrar gå med på reglerna.
Ensamheten och omöjligheten börjar, rebellens alternativa vägar skymtar fram i min fantasi. Föreställningen blir lite lång, idén mjölkas effektivt.
Men ändå That Night Follows Day är starkare än mycket annat. Man kan undra hur ett sådant verk, kalla det en nyopera eller röstverk, hade kunnat fungera på Göteborgsoperans stora scen, kanske i svensk översättning. Festivalen föder önskningar av det slaget, djärvare samarbeten över den ganska så hårda gränsen mellan olika slags institutioner, eller snarare tankesystem.

Brutala iscensättningar

På Folkteatern är armbågarna vassa för alla som vill har inte fått biljetter till Jerk.
Skådespelaren och dockspelaren Jonathan Capdevielle gör en enastående performance (föreställning alltså) och Gisèle Vienne har regisserat. Det är en berättelse som hela tiden befinner sig på gränsen mellan fiktion och verklighet.
Den bygger på en novell av Dennis Cooper (känd av sina fans!) – och vi i publiken uppmanas läsa texter av Cooper som moment i föreställningen.
Vi ser fistfucking, tortyr och mord. Allt gestaltat med handdockor, buktaleri, kroppsljud och musik.
Det finns ett dokumentärt berättande drag som förstärker känslan av autenticitet. Världen på scenen är diabolisk, den har reducerats till sex, död och fantasi.
Människor är inte längre subjekt utan ihåliga tv-typer. Det som inte reduceras är den levande kroppen på scenen – men vi vet inte riktigt vem som finns i kroppen.
Iscensättarna laborerar skickligt med dessa parametrar, eller med glappen mellan dem.
Det är en föreställning som framstår som helt ny, men de tekniker som använts är närmast klassiska. Historieberättande med hjälp av handdockor rymmer traditionellt groteska och brutala inslag och de texter som används fångar – då som nu – gärna upp samtiden.

Tisdag kväll. Angered, regn. Det är inga köer till Sawsan Bou Khaleds föreställning Cryptobiosis. Det är inte, som ovan, en genomanalyserad, manipulativ och slick show som möter oss, utan något som vill nå fram på delvis andra sätt.
Vi ser in i ett slags skjul. Ljud skakar golvet i salongen. Det är krig, det handlar om en kvinna som inte vet om hennes man lever eller är död. Hon flyr in i minnen, en del av dem roliga. Hon visar sig i olika teatrala skepnader och en stor docka blir kusligt närvarande – ett lik, eller något mera harmlöst? Här finns alla stora frågor mitt i en komposition som inte helt landar hos mig. Det outhärdliga kan förresten aldrig landa, och det kommer fram i Cryptobiosis.

Astrid von Rosen

Fler Nyheter