Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Rapport 1. från Göteborgs dans- och teaterfestival.

2008-08-17

Göteborgs dans- och teaterfestival har hållit på sedan 1994. Kontinuiteten bildar en trygg och trivsam ryggrad. Att gång på gång göra innehållet ”nytt” är naturligtvis en viktig utmaning. Sedan är det ytterligare en fråga hur man definierar vad som är det där senaste, okända, viktiga som man tror sig längta efter. Kanske är det något gammalt omtuggat och nystilat som är det nya? Det är ett välkänt faktum att vi går loss på igenkänning, när vi upplever något som nytt är det några ynka procent som inte är helt välkända. Det totalt okända skulle vi inte kunna uppfatta. Vad vill festivalen i år? Vad vill vi, publiken?

Warhol och vi

Det konkreta festivaldeltagandet började för min del på Pusterviksteatern, ”vid alltings början”: 1960-talet, Andy Warhols film Kitchen. Den engelska performancegruppen Gob Squad uppför God Squad’s kitchen – you’ve never had it so good.
Gruppen lyckades sensationellt väl med företaget att levandegöra och dekonstruera mytologiserad film- och konsthistoria, samhällsutvecklingen, vår nostalgi kring något som ”they did”, vår längtan efter några sekunders ”fame”. Publiken drogs först genom de rum där ”filmen” producerades. Senare togs några åskådare med i produktionen – man grubblade, var det uppgjort, eller varför blev dessa vanliga typer stjärnor i svartvitt på en gång, trots att de var fjärrstyrda och allt var lögn. Att på ett utforskande och avslöjande sätt plocka isär välkända kon stverk och sedan redovisa resultatet på en scen hör till en av samtidens mera intressanta, men också svårredovisade strömningar. Försöken att förena teori och praktik, teater- och dansforskning med sceniskt utövande har blivit många och ofta rätt otillfredsställande. Som publik vill man ändå ha ”det där”, magin – den laddning i luften som uppstår när det fungerar. God Squad gör det bra. Jag får en folder i handen. God Squad är ett gästspel som presenteras genom festivalens samverkan med Danjel Andersson/Perfect Performance. Det handlar om kollektiva processer och ATW (ungefär institutet för applicerad teatervetenskap) i Giessen, Tyskland. Tråden ska fortsätta under hösten. Drömmen om det kollektiva skapandet är en gammal tråd. Det nya är att den just denna kväll framstår som levande och befriad från en hel del uteslutande dogmatik.

De raka axlarna

Festivalen är, som alla vet, en möjlighet att under några dagar uppgå i ett socialt sammanhang Det finns en lust att dras med, se sådant man i vanliga fall inte skulle valt. Man kan äta frukost med festivalen, man kan hänga på Röhsska museets innegård som blivit klubb. Överallt finns bekanta ansikten, och obekanta. Ny publik (detta eviga mantra) kanske finns mitt i kulturfamiljens kramkalas – som jag tacksam tar emot lite nätverksnärhet från. Det är lätt att tala med främmande människor när det finns ett gemensamt intresse, ett ställningstagande, man är med, man är för något. En koreograf ger mig ett nytt sätt att se på de stela institutionsteaterföreträdare som står uppställda på sina givna platser utan att göra något mera. De har så raka axlar, säger hon. Vi talar om vad som egentligen är nytt i festivalen. Varför kommer Ong Ken Sen tillbaka som kurator för Open Lab? Jag var inte med förra gånge n, och i år har jag tänkt försöka hinna med något av labbet, det vill säga gå in den roll man tilldelas i sammanhanget. Möten över gränser (dessa av oss skapade konstruktioner) är inte alltid så lätt, eller det kan vara svårt att nå bortom det där trivsamma och verkligen börja jobba. Fortsättning följer i veckan.


Kall och varm cirkus

I år har dans- och teaterfestivalen lagts samtidigt som Göteborgs kulturkalas. Kalaset pågår runtomkring, bredvid och jag vet inte om det egentligen uppstår några verkliga korsbefruktningar. Jag passerar genom restaurangdjungeln längs Avenyn (den 15/8). Det känns som en parallell värld. På Gustav Adolfs torg har en gigantisk vit stålspindel intagit platsen, man har strippat ett tält, spänt linor högt uppe i luften. Les Studios de Cirque de Marseille vill inta nattrummet i stor skala. Det är gratis, alla kan vara där.
Artisterna gör magnifika entréer som änglar, våra förväntningar är höga, musiken dunkar. En domptör i en korg av kedjor skriker åt oss. Vi i publiken borde skrika mera för att stämningen ska bli den rätta, men vi vill inte. Det blir jonglering och trapetsnummer.
Berättelsen försvinner. Ibland uppstår en koreografisk skönhet när artisterna sveper runt i luften. Kanske står jag för långt bort, jättecirkusen når mig inte. Det ekar och blir kyligt.
Ett stråk som funnits med länge i festivalen är cirkus, med prefixet ”ny”. Det handlar om att cirkusen gjorde upp med sin tradition, djurnumren försvann och det fasta typgalleriet löstes i viss mån upp. Detta tog fart i mitten av 1970-talet och franska grupper blev särskilt framträdande. Man kan säga att cirkusen blev mera gränsöverskridande, teatral och berättande. Detta var nytt, men den klassiska grunden, framlyftandet av kroppens absoluta gränser, akrobatiken och den omänskliga perfektionen försvann inte. Inte heller den dualistiska motsatsen, det komiska, ömkliga och rörande mänskliga.
Gruppen Les Colporteurs bildades 1996. Lindansaren och grundaren, Antoine Rigot blev helt förlamad av en svår olycka 2000. Ur hans upplevelse av att se ett ljus i slutet av linan, av att kunna röra en fot och så småningom kunna gå igen växte en ny föreställning fram. Den heter Le fil sous la neige och den är ett utmärkt exempel på hur en berättelses hela styrka bäddar in publiken i en stark stämning, som bär genom hela det nästan två timmar långa programmet. Till levande musik och följsam ljussättning följer vi sju människors prövningar och framgångar på livets linor. Det är skickligt, roligt, ömsint och överraskande. Det bygger i grunden på klassisk lindansteknik som utvecklats till ett språkspel i ett mönster, som påminner om skolgårdens twisthoppande. Domptören, han som var ett signum för den traditionella cirkusen fi nns inte, men vi som sitter i det oxblodsfärgade varma tältet, i en tät cirkel runt en manege i röd plysch blir dompterade. Ibland misslyckas artisten med ett nummer – det är ett trick som vi tror på – och så applåderar vi, ger stöd och på tredje försöket lyckas det och vi känner oss lyckliga, vi var där på linan, vi hjälpte till.

Ett, två, tre, fyra

Senare, inne i Röda stens katedral, ser jag en kloningsprocess skapad av performanceartisten Kris Verdonck: I/II/III/IIII.
Ett slöja skiljer salong och publik åt. En vit kvinnokropp i svart ärmlös klänning hänger upp och ned, den rör sig mot en stor måncirkel, det är suggestivt, distanserat. Kroppen är mjukt kontrollerad, den samspelar perfekt med en maskin som rasslar fram uppe i taket. Paus och så tillkommer en kropp… paus… så en till och slutligen ser vi en pas de quattre med dockliknande dansare, kvinnliga fladdermöss, sköna kadaver.
Friktionen ökar, kropparna kan inte upprätthålla sitt perfekta samspel, man ser hur under den svala ytan kämpar för att synkronisera sina rörelser, de kan i viss mån styra sitt snurrande inom maskinens begränsningar. I programmet ställs frågan:
”Kan mänskligheten bara uttryckas genom avvikelse; i snubblandet, fallet, misslyckandet?”
Upprepnin gens estetik har kanske ibland något subversivt över sig. Det finns en uppsjö teorier om hur det mänskliga skapas. Låt oss leta vidare. Innan Verdoncks föreställning började lyssnade jag på ett samtal om
Privat Eye, en föreställning av IRAA Theatre, som jag inte har fått biljett till.
En man har varit där, det handlade om sexuella fantasier, säger han, om att man som publik placerades i en säng, om en garderob, och om obehag, provokation. Eller? Min nyfikenhet är väckt, jakten på biljett börjar.

Powerpetning

På Röhsska museet, som verkligen stigit fram som öppet mingelställe i stadens museivärld, träffar jag representanter för W.I.S.P, som står för Women In Swedish Perfoming arts, eller What Is Stha Problem? (Läs mera på wisp.se.) Det känns juste, vackra ord som man vill tro på kan fyllas med innehåll: jämställdhet, nätverk, ickehierarkisk mötesplats som är öppen för alla.
Fullt med gravida kvinnor och småbarn. Något pågår – sedan är det upp till deltagarna att engagera sig. Verktygen är enkla, möten, idéer, fika och uppfostran: Man armbågar inte ut varandra, man snackar inte skit. Lite Power Point (som jag har en förlåtande inställning till sedan Ami Skånberg för några år sedan lustmördade presentationsformen).
Det finns förhoppningar och farhågor, ”bara det inte blir en Stockholmscentrerad grej till” säger någon luttrad. Inget i detta är nytt, men ändå nytt, när man gör det. Jag ska erkänna att jag inte känt mig så tilltalad av en del liknande initiativ – det är ofta nära att man hamnar i positioner som brukar tilldelas ”fienden” och så kommer tystnaden, eller något annat. Men nu! Ändring! Visst vill vi ha en ”modigare och mera medveten scenkonst”… det handlar förstås om makten att bestämma vad som är modigt och medvetet…

Vad är dans?

Egentligen var det så här. För mig började festivalen redan före sommaren med att konstnären Fredric Gunve ställde frågan ”Vad är dans?”
. Han medverkar i ett projekt som heter ”I can’t believe it’s not sugar – how to create a modern dance group”.
Hittills finns en del bloggtext (man hittar den via festivalens webbplats) och rörliga bilder – vardagsrörelser, dokumentation. Inte så mycket prat av okända – som är helt fria att delta. Man ser en viss känsla för klippteknik, men ingen svett …Fame är långt borta. Var denna ”dansföreställning där konflikten – eller överenskommelsen – mellan närvaro och frånvaro av dans” landar, om den nu landar, är i nuläget högst oklart. När svaret redovisades (söndag 17/8) befann jag mig i ett hotellrum med en främmande kvinna, det var oundvikligt. Mera om detta längre fram – annars förstör man nöjet (eller plågan) för andra besökare på Privat Eye.

Fortsättning följer.

Astrid von Rosen

Fler Nyheter

Annonser