Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Hur tyst kan det bli?

2008-08-06

Stockholms stad har infört en incitamentsstruktur för kulturlivet. Kulturutövare som satsar på att nå ut till en stor publik ska belönas. Andra får finna sig i att sättas på undantag. Privat sponsring ska också uppmuntras. Är detta en stormsvala som låter oss ana ett framtida frontalangrepp på allt som stavas offentligt finansierad kultur? Eller är det en nödvändig uppluckring av bidragsberoende och politiskt styrd kulturpolitik?
Frågor som dessa borde högljutt diskuteras men istället råder öronbedövande tystnad från dem som
borde larma mest: kulturutövarna. Kulturvetaren Göran Lidbrink har förslag till möjliga orsaker.

Politikens kollaps brukar rättfärdigas med retorik om att politiker inte ska bestämma allt. Men politiken är det enda de allra flesta har för att göra sina intressen gällande. Den andra så kallade valfriheten stavas pengar. Är det inte just den utvecklingen vi ser i staden? När de penningstarka och privilegierade i allt högre grad blir de enda som har råd att bo innanför tullarna och de mindre lyckligt lottade hänvisas till förorterna, blir det ännu viktigare att försvara och utveckla den offentligt finansierade kulturen i Stockholm. Det är vår möjlighet att gemensamt påverka hur stadens offentliga rum skall möbleras! Och låt oss här slå fast att kulturpolitiken inte är ett reservat för enbart kulturutövare och kulturbyråkrater – den är viktig för alla medborgare.
Varför denna tystnad kring de nya förslagen för kulturlivet? Styr rädslan för bannbullor från stadshuset? Eller är tyst-naden taktiskt betingad? En anpassning genom oreflekterad internaliserad ideologi? Kanske, men här anas också ett annat möns-ter: I den apolitiska kulturvärlden existerar inte den här typen av principiella resonemang om demokrati och medborgarskap – den är en ickefråga! Lite provokativt kan man hävda två tänkbara skäl till tystnaden.
För det första: Just nu gäller fokus på relationsproblematik, familjekritik och spel med könsidentiteter. Ett för enfrågesverige typiskt sätt att korka igen debatten kring allt annat. Hur viltiga dessa relationsfrågor än är, kan inte alla triviala uttolkningar ursäktas. Och anspråken på systemkritik är ofta orim-liga. Identitetspolitikens begränsning tycks vara oförmågan att se marknadslogiken och den underliggande klassproblematiken som genomsyrar samhället med sitt maktspel.
För det andra: Kulturens utövare består i mycket mindre grad än vad vi tror av särskilda begåvningar! I stället är den enskildes position inom kulturlivet ofta ett resultat av samhällets hierarkiska arbetsdelning. Det finns en urban kulturelit, en slags modern aristokrati vars främsta merit är att de känner varandra. Den drar nytta av den segregerade stadens utbud av tjänster, varor och förmögenhetsanhopningar men har inget intresse av att kacka i eget bo genom att påpeka att den tillhör ett mer privilegierat än begåvat skikt i samhället. Det finns ett trovärdighetsproblem här som sannolikt dämpar viljan att ta till orda. Kanske förklarar detta den tystnad som råder?
En stor del av kampen om tolkningsföreträde pågår inom kulturens sfär. Det finns ett starkt berättigande för den på rent kommersiella villkor existerande kulturen: populär- och masskulturen kan ge tillträde åt den stora begåvningsreserv som utestängs från den ängsliga och offentligt understödda finkulturen. Redan en flyktig analys av kulturskapandets produktionsvillkor visar att bara de rika har råd att vara fattiga konstnärer. Att bryta den sociala snedrekryteringen till konst-skolor är helt nödvändigt för att frigöra konsten från onödigt begränsande sociala perspektiv. Till detta behövs politiken! Mina synpunkter handlar alltså inte om motsättningen mellan kommersiellt och icke kommersiellt, utan om demokratins räckvidd. Och om den märkliga tystnaden från de annars så högljudda scenerna, just då tecken i skyn låter oss ana en kommande omdaning av kulturpolitiken i marknadsfundamentalistisk riktning.
Kulturpolitikens legitimitet står och faller med att alla som bidrar till dess finansiering ser ett värde i det som levereras – att kulturen är en omistlig del av ett öppet demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Men en utveckling där krympande offentliga skattemedel allt mer blandas ut med privata donationer och sponsring, i en stad som segregeras och stängs för stora befolkningsgrupper, och där kulturutbudet anpassas till sin mer burgna kundkrets, måste av rättvise – och jämlikhetsskäl avvisas. Om staden skall tillhöra alla måste – av demokratiska skäl – den offentliga finansieringen av kulturpolitiken till varje pris värnas. Om inte kan priset bli högt!

Göran Lidbrink
Kulturvetare/etnolog

och verksam inom fri teatergrupp i Stockholm

Fler Debatt & Krönika

Annonser