Dunkelt nonsens

Ett svartvitt genomskinligt töcken sveper in hela scenen. På ett
högt uppsatt podium står en flygel. Som en fågel med utslagna vingar
som just slagit sig ned. Tillfälligtvis. Pianisten som heter Tomoko
Mukaiyama är suveränt skicklig i sin improvisation. Mozart och inte
minst Haubrich kaptiverar liksom Mukaiyama själv som ständigt stämmer
om flygeln alltmedan dansarna som kristallklara partiklar stämmer in
scengolvet. Det är skarpt, precist på kornet. Som en regnbåge som till
sist försvinner för våra blickar men fortfarande lever kvar i oss.
Det
är långa liggande toner och sekvenser med upprepade figurer som skapar
en nästan sakral, rituell stämning. Dansarnas rörelser och gestik
avtecknar sig som tecken, får de svartklädda kropparna och nakna
lemmarna att ta formen av måleriska element. Som en serie musikaliska
bilder, en fusion av kropp och själ som genom intensiteten i gestik och
rörelser tränger ner på djupet.
Tar and Feathers heter verket som är ett av Jiri Kylians allra
senaste (2006). I fonden hör vi Kylians egen röst som läser ur sin
inspirationskälla What is the Word av Samuel Beckett.br/>
Musiken, dansen och orden växer samman genom organiska
utvecklingsprocesser av de grundläggande motiven, ofta med en
användning av upprepningar mot en gradvis uppladdning. Ett verk av
klassisk disciplin och grace. Men vad annat har det att förmedla idag?
Kylians raffinerade teatraliskhet liksom musikalitet gör förvisso
verket till en totalupplevelse men det stannar tyvärr därvid.
Mitt i kvällens sandwich hade man valt stoppa in Paul
Lightfoot/Sol Léons Signing Off från 2005 för att avsluta med
Kylians välkända Wings of Wax. Ett ganska olyckligt val eftersom
Lightfoot/Léon kom att verka som Kylianepigoner. Men det är
långtifrån hela sanningen.
De båda före detta NDT-dansarna som sedan 2002 är vid residens där har
redan hunnit skapa ett trettiotal verk som har en stark personlig
utstrålning och redan vunnit en mängd olika priser. Däribland Prix
international Benois de la danse för just det här verket.
Signing Off är ett teatraliskt verk, dunkelt intill
upplösning. Skulpturalt i rörelser och gestik. Dansarnas
individualiteter, deras enskilda specialiteter får sin chans. Alla
verkar visa vad de kan. Men sen stannar det tyvärr därvid. Dramaturgi,
ljussättning och invecklad scenografi med mängder av svarta skärmar som
dyker upp och ned, jättelika ridåer i svarta och eldiga färger som
blåser in över scenen tillför knappast något. Dansarna förenades med
dekoren genom att sugas in och ut, försvinna bakom svarta skynken för
att stunden efter dyka fram någon annanstans ifrån. Grimaserande.
Det
är duetter med många lyft med klassiska förtecken men också scener där
dansarna försöker förenas men utan att lyckas. Stöts ifrån utan att de
tycks veta varför. Signing off?
En helt svartklädd dansare öppnar varje tablå genom att stiga fram
och med gestik visa oss in för att försvinna ögonblicket efter. Philip
Glass repetitiva rytmik och fulltoniga harmonik med all sin
hypnotiserande intensitet bidrar till att skapa en gåtfull, rituell
stämning. En reaktion på den märkliga tid vi lever i eller en ny
språngbräda på väg mot nyare tider för den klassiska dansen?

Ann Jonsson