Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

En hymn bortom tid och rum

2008-06-20

Fakta:

Namn: Hymnen
Koreografi: Koncept: Lia Rodriguez och Didier Deschamps
Musik: Karlheinz Stockhausen.
Ensemble: Ballet de Lorraine
Plats: Grand Théatre de Luxembourg
» http://www.theater-vdl.lu

Att stampa, bränna upp eller svepa in hela kroppen i olika
nationella flaggor hör till allmängods idag på dansscenerna runt om i
Europa. Trots att en ny slags patriotism, underblåst av media och
sport, står högt i kurs har väl nationsgränserna aldrig varit porösare
än i dag.Till och med inom våra egna snävt uppbyggda gränser uppstår
identitetskriser som är svåröverblickbara.
I CCN-Ballet de Lorraines uppsättning av Hymnen (2007) som bygger
på Karlheinz Stockhausens verk med samma namn, skapar trettiofyra
dansare i koreografi av brasilianskan Lia Rodriguez och Didier
Deschamps i nära samverkan med bildkonstnären Gérard Fromanger ett
jättelikt totalkonstverk, som anspelar på ovannämnda problematik.
Om Stockhausen hade levt – han avled som bekant 2007 – hade han
fått se sina förväntningar infriade. Om han hade blivit nöjd med
resultatet är däremot en annan sak. Purist som han var. Hans musik
spelas fortfarande mycket i Frankrike till och med ännu mera än i hans
hemland, inte minst därför att hans musik är närbesläktad med hans
läromästare, Messiaen. Samma ymnighet av material, mysticism, rytmiska
mönster och outtröttliga vetgirighet.
Ballet de Lorraine har givits tillstånd av kompositören endast på
villkor att de spelar hela verket – nästan två timmar långt utan paus –
i odelat skick. Allt för att klangens natur och effekter liksom den
berömda rumsupplevelsen: skeenden på skilda plan som verkar utspela
sig ömsom i högtalarna, ömsom långt borta, ömsom inne i rummet skall
komma till sin hela rätt. Elektroniska klanger, bullereffekter,
fågelsång, montage av olika nationella hymner från hela världen där
Marseilläsen ständigt återkommer, sveper in dansarna och sprider sig
bland åskådarna med en ritualiserad, sakral utstrålning. Ibland känner
man igen dem – alla dessa nationella hymner – ibland blandas de med
obestämda ljud för att stunden efter växa ihop till en ännu mera
obestämd ljudkavalkad. Bilar som tutar, folk som skriker…
Det är ett mellanting mellan happening, performance och dans.
Elektronisk-serial slumpmusik vars klangliga effekter fångas upp av
dansarna som kastar sig som elektroniska element runt på scenen. In och
ut. Ständigt skiftande kläder – gula, röda, gröna,vita flaxiga dräkter
som står i direkt harmoni med såväl musik som fondvägg som skiftar från
svart till vitt. Som en tavla där dansarna verkar nästan overkliga.
Som streck i rymden, som droppar på ett oändlighetens hav rör de sig med
spasmodiska, oberäkneliga gester och rörelser. Lekfullt, förtrollande
suggestivt som förandligade väsen från någon annan planet. Liksom
musiken verkar allt svårgripbart och rituellt intill bristningsgränsen.
Ensamma, i grupp eller i små säregna duetter, som till exempel då de
försöker komma undan från allt genom att stänga sig inne i vita
plastskynken. Människor som dragits upp ur sina rötter för att finna
fäste någon annanstans men som tillfälligt verkar ge upp? Mellan varje
tableau upphör dansen för några minuter. Scenrummet blir först helsvart
för att sekunderna efteråt lysas upp av allt intensivare ljusflöde. Som
trafikljus. Rött, orange, grönt. Ett meditativt utrymme för den rent
elektroniska delen av verket.
Stockhausens ständiga sökande efter det universella får hans musik
att verka bortom tid och rum. En slags rituell mysticism – någonstans
mellan japansk No och Hildegard von Bingen – stimulerande för
meditativ reflexion. Dansen här som en slags visuell stimuli, hade
svårt att engagera publiken mycket därför att koreograferna valt att
interpretera musiken snarare än använda den till nya tolkningar, göra
den mera tillgänglig och få den att kännas angelägen.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser