Varifrån kommer vi – vart är vi på väg?

De heter Kazutomi Kozuki, Daisy Phillips, Valgerdur Runarsdottir,
Shawn Mothupi, Navala Chaudhari – alla de dansare som i koreografi av
Sidi Larbi Cherkaoui skapat hans senaste verk Origine.
Musiken är en lika fascinerande mix. Sånger av benediktinnunnan,
medeltidsmystikern Hildegard von Bingen varvas med soufimystikern
Rabià-al-Adawiyyas melankoliskt djupa soufisånger framförda av Fadia
Tom El-Hage, iförd svart klädnad. Hennes röst tonar stundtals fram som
om det vore en muezzin som kallar till bön. Ställt i i kontrast till
lättsam skandinavisk folkmusik framförd live av en blond vitklädd
skandinavisk solosångare, Miriam Andersén får man på ett märkligt sätt
en känsla av att allt hör samman. Musiken, sången, dansen. Ett
alkemiskt tillstånd bortom tid och rum.
Kvinnorna, deras spiritualitet som den kommer till uttryck i musiken
och deras sökande efter sitt egenvärde sveper som en röd tråd igenom
den ljuvligt vackra och medryckande musiken.
I programbladet berättar Cherkaoui om att hans egna erfarenheter talar för
att kvinnorna har en djupare relation till verkligheten än männen
vilket han menar framkommer i det skapande momentet.
Den religiösa
musiken har i Cherkaouis senaste verk – Myth, Apocrifu och Origine –
spelat en framträdande roll, som en slags spirituell drivkraft som ger
verken en universell dimension. Genom att använda äldre religiöst
betonad musik vill han visa hur allt hänger samman. Om vi kommer från
Island, Sydafrika, Indien, Kina…så har vi alla det andliga gemensamt.
I dansen möts dansarna som kommer från olika delar av jordklotet,
delar med sig av sina erfarenheter, sin barndomsvärld och ensamheten i
dagens samhälle där de alla söker sin förankring. Det är existentiellt,
lättsamt, fyllt av metaforer, allusioner, klichéer men som i slutändan
blir för många. Dramaturgiskt såväl som scenografiskt för den tankarna
till C. de la B. och Platel. Det är fysisk teater, dramaturgiskt
småplock som lånat mycket från film och video. Men liksom les Ballets
C. de la B., kollektivet från Gent, där Cherkaoui har sitt ursprung som
dansare, lyckas han med konststycket att locka fram varje dansares
personlighet.
På scenen står en järninstallation i två etager, indelad i
fyrkantiga rumsenheter. Dansen utspelar sig dels med denna som
fondvägg dels inuti i denna. Som i ett bostadshus ser man allt
genomlyst. Man sover, rusar runt, tänder olika lampor, försöker finna
sig till rätta, letar på datan fram olika sajter som klickas bort i så
snabb takt att flimret blir till ett ljuskaos. Alla verkar instängda i
sin egen värld utan att komma loss. Inte ens sömnen lugnar ned dem.
Nedanför, på själva scengolvet möts man. Ett jättelikt rum där
fantasin, revolten finner sitt utlopp. Mot revolten ställs ömheten,
allt som håller oss samman. Avskyn, hoten, orättvisorna talar direkt
till oss genom en extremt fysisk dans, där kropparna blir till
animaliska konstellationer. Det är förförande vacker dans med en
innovativ gestik som lyckas trolla fram det specifika i varje dansare.
Kroppsspråket är realistiskt, rått men samtidigt fyllt av humoristiska
inslag. Människans kamp för överlevnad som den kommer till uttryck i
våra gester. En kines som rusar runt med en koffert medan en
amerikanska med vidlyftiga gester försöker få bukt med en lång kjol och
sitt röda långa hår som hon i förbifarten sveper in de andra med. En
svart sydafrikan som berättar sitt livs historia när han som immigrant
slogs ned vid ankomsten av en polis som satte bojor på honom och
släpade i väg honom utan att han fick reda på varthän… Alla har vi
något som lever kvar inom oss, som vi ständigt upprepar intill leda
utan att riktigt komma till bukt med det.
Det är storslagen dansteater med poetiska undertoner, ljuvligt skön sång
och musik och dessutom fylld av kritiska reflexioner.

Ann Jonsson