Artificiella växter

Det är för andra gången och därmed nästan en tradition – att Den Kongelige Ballet samarbetar med nyutbildade koreografer från Skolen for Moderne Dans. Programmet kallad Koreografisk Væksthus, och det är lika bra att säga det med en gång: i detta växthus finns ett gott om plats att få växa till.
I sitt verk Zero.Zero låter Sascha Malmquist Bauer två kvinnor dansa tillsammans, men utan att de rör vid varandra. Det är en nära relation mellan de båda dansarna samtidigt som det råder en väldig distans. Det är som i en cybervärld, där närvaro och frånvaro går hand i hand. Det blåa ljuset och det stundtals irriterande höga elektroakustiska ljudet gör också att associationerna går till dataskärmens på en gång nära och avlägsna universum. Dansarnas ansikten är uttryckslösa och med deras tomhet bidrar också till verkets sterila cyberaktiga stämning. Sascha Malmquist Bauer fokuserar på armar och händer i sin koreografi, så Zero.Zero. är även rörelsemässigt så minimalistiskt som secund life och andra minimalistiska världar.
Det är ett intressant verk, men också mycket kyligt och snabbt övergående.
Svensk-isländske Jóhann Lindell säger i programbladet, att han med sitt verk Distance vill skapa artificiella rörelser som utförs “med en enorm medvetenhet om deras ursprungliga mening”. Det låter ju som ett spännande projekt, och det har det säkert också varit att arbeta med, men det är inte lika spännande att se. Två kvinnor klädda som valkyrior rör sig oavbrutet genom rummet utan att vända sig om. De svingar sina armar, känner sig fram med fötterna gör vaggande rörelser och har stendöda ansikten. Det är tröttande att se på särskilt som tempot är mycket långsamt. Jóhann Lindells dogmaagtige och väldigt teatrala projekt blir en prövning.
Constantine Baecher dansarn i kåren i Den Kongelige Ballet, men koreograferer också och bidrar här med The Ungentle Guest. Idén till sitt værk har Constantine Baecher fått från Bertel Thorvaldsens relieft Amor optages hos Anakreon, som visar ett barn, som frigör sig från den åldrade diktarens famntag genom att sticka en pil i hjärtat på honom.
Denna grekiska myt har även inspirerat August Bournonville i balletten Tyrolerne, och därför har koreografen också citerat steg av Bournonville. Ungentle Guest är narrativ och berättar historien om den gamle som blir förälskad i ungdomens skönhet och vill dominera. Efter att ha sett två verk med dansare med stenansikten blir det nästan chockerande att se Eliba D’Abadia och Mogens Boesens ansigten uttrycka begär, ångest och hämd. Koreografien med förförelse, våldtäckt och dråp är överdrivet tydlig och teatralisk på ett lite gammeldags vis.
Lite mer poesi och mer antydningar skulle ha passat bättre för Ungentle Guest, som som trots allt är programmets bästa försök i det koreografiska växthuset.
Det är sympatiskt, att balettchef Frank Andersen låter unga spirande koreografer få pröva sina krafter med Den Kongelige Ballets dansare. Men han borde också ha ställt en dramaturg till förfogande, så att verken blivit mer tillgängliga för den för övrigt väldigt glesa publiken.

Torben Kastrup