Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Danskonst och folklighet

2008-05-16

Fakta:

Namn: Hot, hot hot
Koreografi: Nacho Duato, Christopher Wheeldon, Ohad Naharin
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Skuespilhuset, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Med sitt program Hot, hot hot intar Den Kongelige Ballet den nya scenen, nämligen Det Kongelige Teaters Skuespilhus, som ligget vackert beläget vid inseglingsrännan till Nyhavn, snett mittemot det andra nya teaterhuset Operaen på Holmen.
Med sina råa svarta stenmurar liknar Skuespilhusets stora scenrum en stor mörk grotta. Med platser för endast 650 åskådare är det en väldigt intim spelplats, där alla i publiken sitter nära scenen, som är bred, djup och perfekt för dans.
Det handlar om tre moderna verk av helt väsensskillda koreografer i programmet i Hot Hot Hot. Först ut är den spanske Nacho Duato med Coming Together till musik av Frederic Rzewskis, som är inspirerad av fängelseupproret i Attica i USA 1971. Men Coming Together handlar inte direkt om upproriska interner, det är ett abstrakt verk med oerhört högt tempo, dynamik och en enormt smittande energi, kanske et symbol för internernas viljestyrka och hopp om en humanare behandling i det våldspräglade fängelsesystemet.
Vackra lyft, blixtsnabba steg och armar rör sig propellerlikt över scenen. De 16 dansarna susar iväg över scenen i flygande diagonaler, likt en överväldigande fartfylld flyguppvisning. Nacho Duatos koreografi är enkel och innehåller många repetitiva moment, men den är också full av sprudlande liv med ett stråk av glödande spansk flamenco. Coming Together är ett väldigt hett verk!
Den unge brittiske koreografen Christopher Wheeldon är ett hett namn i dansvärlden, och hans nya verk The Wanderers som skapats direkt för Den Kongelige Ballet lever upp till sitt fina rykte. Halsbrytande konstnärliga lyft och vanvettigt flotta poser och rörelser skapar ett läckert glidande flyt. Det ser så lättsamt ut att man nästan skuylle kunna inbilla sig att det handlar om flygande änglar och inte dansare, som måste vidröra golvet då och då när de är på scenen. Att få vara med om Wheeldons koreografi är en spirituell, meditativ upplevelse. Som publik dras man in i stegen och rörelsernas hypnotiska kraftfällt, som en suggestiv förförelseakt. Tiden står stilla, och man försvinner in i vad man skulle kunna kalla dansens andlighet. Man kan inte annat än omvändas till danskonsten, när man upplever Christopher Wheeldons neoklassiska koreografi. Det är guddomligt.
Israelske Ohad Naharins verk Minus 7 börjar redan i pausen, när Morten Eggert ger sig hän som självtillräcklig och nördartad ballroom dansare, i slowfox, cha-cha-cha med mera. Han är en väldigt skojig pausfigur! Flera dansare sluter an, 24 totalt och så börjar festen. I svarta kostymer och matchande borsolinohattar sitter dansarna på stolar i en stor halvcirkel. De rör sig synkront eller i vågor, men det finns alltid någon som inte följer med i strömmen. En ställer sig upp på sin stil, medan de andra rör sig på golvet, en annan trillar av stolen medan de andra sätter sig, en tar av sig byxorna när de andra tar av sig kavajerna. Der är alltid något som inte stämmer överens i ritualerna. Man grips av rytmen, det stigande tempot och dansarnas vilda rörelser. Det är lika suggestivt som Ravels Bolero. Bara om Minus 7 hade avslutats här som en effektiv och stilig avslutning på ett fantastiskt dansprogram, men det hela fortsätter. Minus 7 är nämligen sammanställd av fyra olika verk av Ohad Naharin. Minus 7 går i stå i den efterföljande och närapå stillastående moderna dansen och när det äntligen kommer till liv igen sker det i hamrande rytmer och vansinnesrörelser hals över huvud.
Slutligen kommer dansarna ut bland publiken och hämtar upp flera åskådare upp på scenen, där de rör sig runt till stort nöje för den övriga publiken. Men hur kul är det egentligen att titta på några som inte kan dansa? När man just har fått njuta av 24 toppdansare?
Alldeles säkert minst kul för de 24 dansarna som spiller sin tid på att vicka på höfterna tillsammans med publiken. Till sist bär man in en skylt där det står skrivet ”The End”. Och hur originellt är detta grepp? Folk hade kul och klappade taktfast med i det hela. Kanske är Minus 7 folkligt, men det är inte så hett.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser