Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Besatthetens passion

2008-05-07

Fakta:

Namn: Rushes - Fragments of a Lost Story
Koreografi: Kim Bramstrup
Musik: Sergej Prokofiev i bearbetning av Michael Berkeley
Ensemble: Royal Ballet
Plats: Covent Garden, London
» http://info.royaloperahouse.org/

Kim Bramstrup siktar in sig på kärlekens possessiva sidor i sitt verk Rushes – Fragments of a Lost Story, som är hans förstlingsverk för Royal Ballets stora scen Coven Garden.
En och annan koreograf skulle nog ha darrat på manschetten inför uppgiften att skapa ett verk till Royal Balllets stora scen mitt emellan Balanchines mästerliga månskensbalett Serenad och den enormt pompösa hyllningen till drottningen Homage of the Queen. Men Kim Bramstrup är säker på handen.
Den danske koreografen som är bosatt i London håller fokus och vet precis vart han ska sätta skärpan. Hans nya verk Rushes – Fragments of a Lost Story har Bandstrups alla utmärkande kvaliteter. Det visuellt fragmentariska, det repetitiva, den intellektuella hållningen, det flerdimensionella lager på lager avslöjandet av dansarnas inbördes relationer, den subtila musikaliska resonansen och responsen, den smygande intimiteten i den fysiska gesten, den utdragna spänningen, kontrasterna, friktionerna,smärtan och den ständiga längtan. Det finns dar alltsammans, men bara i en vidare ram
Inspirationen kommer från Dostojevskijs tidigaste utkast till Idioten, där författaren skissartat leker med olika möjliga utvecklingar i ett menage a trois, här utspelat mellan en man och två kvinnor.
Mannen älskar kvinnan som inte bryr sig om honom och kvinnan som tycker om honom vill han inte ha.
Ett motiv som handlar om en splittrad tillvaro och som i grund och botten närmar sig den romantiska balettens kardinalverk Giselle och Sylfiden, men som i det här fallet Brandstrup utvecklar med en handgriplig brutalitet såväl i den våldsamma reaktionen på försmådd uppvaktning som i den kvävande grymhet som utvecklas i en resignerad tillvaro.

Som musik har Kim Brandstrup letat i arkiven och hittat ett av Sergeij Prokofjevs utkast till musik för den aldrig fullbordade filmen Spader Dam från 1936 av den sovjetiske regissören Michail Romm. Prokofievs musikalska skisser omfattade 24 korta sekvenser, som den engelske kompositören Michael Berkeley på ett skickligt sätt har satt samman och orkestrerat så att Prokofjevs partitur återkallar både de ödesdigra dragen och de smärtsamma kärlekstonerna från Romeo och Julia.

Visuellt har scenografen Richard Hudson skapat ett mångdimensionellt filmlandskap, där det nakna scenrummet med några höga stegar och en naken glödlampa associerar till en filmstudios, på samma sätt som två förhängen av pärldraperier som går från golv till tak delar av rummet likt två filmdukar, som dansarna samtidigt kan passera igenom och på så sätt skifta mellan olika verkligheter: dröm, fiktion, reflexion, som iakttagare eller aktör och i förgången tid eller nutid. Skiftningar som ljusdesignern Jean Kalman trollar vidare på med magiske, stiliserade övertoningar från svart-vitt till färg, på samma sätt som med den svartvita startsladdens notoriska nerräkning, flimrande och repig som från filmhistoriens tidigaste dagar.

Det är uppenbart att 1930-talets filmavantgarde har triggat Kim Brandstrups lust att experimentera med passionens olika temprament, vilket också framgår av de två lagens olika tolkningar. I det första laget dansar den cubanske muskelknutten Carlos Acosta mannen som förföljer Laura Moreras glödheta sex-bomb med en något tung maskulin självrättfärdigande attityd som gäller rätten till att att våldta och dominera en sexig kvinnan på samma sätt som ett hungrigt lejon har rätt att åta. Den skrämda Laura Morera försöker värja sig när den inledande uppvaktningen plötsligt eskalerar i en okontrollerbar våldsorgie, medan Alina Cojocaru, som ser det hela från sidan istället representerar en ängels tålmodiga längtan och inrymmer en närapå himmelsk förlåtelse gentemot den älskade i den avslutande scenens helt avskalade rum.

I andra laget är Thomas Whitehead som mannen däremot en svag och mer sårbar typ. Han är helt kuvad av Tamara Rojos krävande och självsäkra vildkatt, som retar och hånar honom för hans osäkerhet, tills han helt tappar koncepten och tar till vilt våld för att kämpa till sig det sexuella övertaget. Men där Tamara Rojos reser sig och lämnar scenen med en stolt knyck på nacken, kastar han sig likt en drunknande efter räddningsplankan om livet på Leanne Benjamin, som längtansfullt har drömt om just detta ögonblick. Beskyddande böjer hon sina armar i en Caritas-gest över mannen, och just medan ridån sänker sig förvandlar hennes fingrar sig til klor. Likt en grym feminin spegling av mannens besatthet i den förföriska kvinnan, är hon besatt av honom och har honom nu helt i sitt våld. Det var oerhört väl gjort och Londonpubliken svarade med ett sus av chockerad begeistring.

Kim Brandstsrups Rushes – Fragments of a Lost Story är verkligen en ädelsten som besitter möjligheter tiill många slags slipningar. I vissa partier påminner den om kammarspelet Ghosts, som Brandstrup skapade till Den Kongelige Ballet härom året, exempelvis när mannens huvud vaggas från sida till sida mellan kvinnans händer, eller när kvinnans resoluta hand på mannens bröst håller honom på avstånd och till slut bara puttar iväg honom.
Det finns också reminiscenser av Bramstrups The Fall of the House of Usher, exempelvis i den brutala våldtäktsscenens akrobatiska lyft, kast och vridningar och även i sättet att att låta en grupp kårdansare i bakgrunden reflektera huvudpersonernas inre känslor, nästan som en grekisk kör. The Fall of the House of Usher är redigerad och utgiven på dvd. Det skulle man också önska för Rushes – Fragments of a Lost Story, som är inte mindre än ett possessivt balettdrama.

Den visas tillsammans med Serenade, av George Balanchine och Homage to The Queen, av David Bintley, Michael Corder, Christopher Wheeldon och Frederic Ashton, den sistnämnda iscensatt och rekonstruerad av Christopher Newton. Föreställningen ges på The Royal Opera House Covent Garden den 8, 9, 10 14/5.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser