Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

I djupet av de finska skogarna

2008-05-05

Fakta:

Namn: After All - Kaiken Jälkeen
Koreografi: Sanna Myllylahti
Plats: Dansstationen/Palladium, Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Routa Company, hemmahörande i den lilla staden Kajaani, belägen djupt inne i de finska skogarna (i Uleåborgs län), gästade nyligen Dansstationen med sin absurdistiskt-humoristiska föreställning After All – Kaiken Jälkeen. Koreografen heter Sanna Myllylahti och har varit internationellt verksam med Amsterdam som bas under åtskilliga år. Nu har hon återvänt till sin hemstad där hon startat sitt eget kompani.

After All är en varmt mänsklig föreställning som både andas av det i Finland så berömda begreppet sisu ( kampvilja och envis uthållighet ) och en verklig vilja att få publiken att känna det hela på djupet. Publiken sitter runt scenen – somliga djupt nedsjunkna i mjuka fåtöljer som framför TV-rutan hemma i salongen.
Skillnaden är att vi här kommer i direktkontakt med dansarna på ett sätt som gör det hela till en humoristisk totalupplevelse. Vi stirrar som in i TV-rutan. Jag vet inte alls om koreografen med sitt val av den intima placeringen av publiken runt scenen tänkt på just detta. Själv kom det åtminstone för mig när jag i den sena kvällstimman vandrade hem längs öde villagator där enbart flaxet från TV-apparaterna störde idyllen. Ömt, lite slött späder vi på ny energi, drömmer oss bort för att skapa ett nytt fritt spelrum där våra drömmar kan förverkligas. Det är galna upptåg, nya möten, överraskningar, inre resor, kroppsliga uttryck som lockas fram.
Föreställningen sätter fokus på olika mänskliga beteenden och har i rörelsevokabulären använt vanliga vardagsrörelser. De två manliga dansarna är klädda som helt vanliga tjänstemän med grå välpressade byxor och blå blazer. Den kvinnliga dansaren bär korta gympabyxor, långskjorta och har det ena benet gipsat.
Det hrla är upp-och och nedvänt. Hon haltar mest in på scenen för att stunden efter slå sig ned i en fåtölj där hon intensivt följer killarnas förehavanden. Liksom förbannad över den idiotiska situation hon försatt sig själv i. Men killarna tar ingen notis om henne utan löper runt scenen för att minuten efter kasta sig in i omöjliga duetter som tycks göra dem ännu galnare. Men de ger aldrig upp. Störtar runt, slänger sig över golvet för att i nästa sekund ligga raklånga vid publikens fötter. Ibland dyker de upp framför oss och stirrar intensivt på oss som för att påminna om våra begränsningar. Lika rumsliga som andliga.
På scenen finns väl inritade linjer som de alltemellanåt försöker hålla sig till men utan att lyckas. Så är livet, en lång serie inrutade mönster som man försöker söka sig ut ifrån.

Musiken, några pianosonater av Beethoven och Rod Stewards I´m in the mood for love, ackompanjerar det hela. När det är Beethoven tycks humöret vara på uppåtgående. Men Rod Steward-musiken verkar bara få deras mera mörkare sinnen att gripa tag i dem. Då är det emellertid den berömda sisun som räddar dem hela tiden och så att allt går vidare. Det är vilt och befriande med all sin allmänmänskliga uppriktighet.
Det är tankeväckande dansteater som stimulerar – inte bara trycker ned oss i fåtöljerna.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser