Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Kroppsorgel och trumdrill

2008-04-28

Fakta:

Namn: Bolero
Koreografi: Johan Inger, Kenneth Kvarström & Alexander Ekman
Musik: Maurice Ravel m. fl.
Ensemble: GöteborgsOperans Balett och orkester
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

GöteborgsOperans nye balettchef Johannes Öhman öppnar med trefaldig Boléro. Allvar, glädje och omprövning mixas till en danskväll med många slags innehåll.

Maurices Ravels Boléro blev en succé direkt efter premiären 1928. Att den debuterade som balettmusik har eftervärlden nästan glömt, för det enastående taktfasta, suggestiva och närmast hjärntvättsliknande musikstycket har levt vidare som seriös slagdänga under hela 1900-talet på egen hand.

Men balettmusik var den från början, och musik för dans har den blivit på nytt i GöteborgsOperans Boléro, en tredelad afton med samtida tolkningar med utgångspunkt i Ravels ettriga stycke.

Det enda av dem som använder Boléromusiken i original, med GöteborgsOperans Orkester och riviga signaltrummor i diket, är Johan Inger med stycket Walking Mad. Det är ett av Ingers första större verk, från 2001 och tidigare dansat både av Nederlands Dans Theater och Cullbergbaletten.
Inflytandet från Mats Ek är påtagligt i Walking Mad, till det yttre, i det dramaturgiska liksom i rörelsespråket. GöteborgsOperans dansare passar utmärkt för all slags ”cullbergsstil”, och spetsar kanske humorn ytterligare i tosiga partyhattar och absurda Magrittegubbar i plommonstop. Dråpligheten är granne med en allvarlig blick för komplikationen i mötet man-kvinna. Kamp och slit? Kram och dröm? Både och. Kanske ser vi inte skillnaden.

Kenneth Kvarnströms OreloB, Bolero baklänges, är hans återkomst som koreograf efter sex år som chef för Dansens Hus. ”Dansens dynamitard” som på 80- talet arbetade med högt tempo och aggressiv unisex i explosiva verk har redan under 90-talet gått vidare mot eftertanke och tyngd. I Orelob påminns man om hur uppfinngsrikt hans rörelsespråk är, denna gång med sega legaton för armar och ben. De fem dansarna bär en slags dekonstruerade tyllkjolar runt överkroppen, de ser ut som lekande brushanar eller orrtuppar i Helena Hörstedts sotsvarta dräkter. Jukka Rintamäkis musik är helt sin egen, men bygger sina klangytor över Ravels strikta puls av risslande trummor.

Lugnt, vackert, laddat men inte omvälvande är detta sobra stycke.

Och kvällens surpris kommer sist, vild och galen. Alexander Ekmans Episode 17 inleds med en film där de 15 dansarna i svartvitt med likadana svarta peruker marscherar ilsket genom gamla Göteborgskvarter. Samtidigt städas scenen, glittret som nyss regnade över OreloB sopas helt resolut upp med borste och skyffel, som hemma i köket. När det är färdigstädat kommer dansarna från filmen ångande live in på scenen och drar igång 17 massiva episoder.
För att vara koreograf är Ekman (född 1984) superung, men har redan några omtalade verk bakom sig. Roligt att nya balettchefen i Göteborg, Johannes Öhman, ger honom plats och svängrum.

Ravel hänger med på lite olika sätt, också när dansarna gör en makalöst rytmisk flämt- och andningskonsert, en väldig kroppsorgel i militärisk drill, precis som Ravels trummor. Själva Bolero-musiken dyker så småningom upp igen i violinduo. Avväpnande och festligt, skojfriskt och ändå en högst allvarsam granskning av dansens alla måsten och konventioner, en genomlysning av begrepp som dans, teknik, musik, klassiker och slagdänga.

Som stockholmare är det bara att erkänna att jag är grön av avund. Snart kluckar Svansjön i 1964 års version i Stockholm. Nog vore det roligare med lite Ekman!

Pubicerat i GT 27 april

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser