Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Minimalistiska nordiska tongångar

2008-04-22

Fakta:

Namn: Voices: Du-dun-duu & En Face
Koreografi: Tommi Kitti & Susanna Jaresand
Musik: Timo Alakotila, Rajaton, Luciano Berio, Ingvar Lidholm
Ensemble: Skånes Dansteater
Plats: Båghallarna, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Hur gestalta kopplingen dans-musik? Kan dansen vara inkörseln till ett nytt auditivt universum där det inte bara är koreografernas och kompositörernas röster som blir hörda utan också alla de andras? Alla även vi i publiken som ju i slutändan bidrar till att ge verket gestalt.
Kvar på scenen finns endast det som hjälper publiken att lyssna. Inte bara på oss själva utan också på allt som livet består av. Dansen är inte livet, musiken inte heller men de håller alla små saker levande som det stora är gjort av.
Voices fick föreställningen heta som handlade om allt detta. Ett sätt att förhålla sig till sin omvärld eller bara gå vidare.
Det blev en helafton med Tommi Kittis verk Du-dun-duu och Susanne Jaresands En face, som båda visats tidigare. Du-dun-duu producerades 2006 för Helsinki Festival och Jaresands 2005 i samarbete med Norrlandsoperan och Polski Teatr Tanca.
Båda verken har det gemensamt att de ser musiken som dansens grundläggande idiom. Dynamiken som uppstår i mötet mellan dansen och musiken ger inte bara verket energi utan skapar förutsättningarna för att vi skall hänga med. Så det gällde att lyssna och se. Och lyssna fick vi verkligen tillfälle till.

I Du-dun-duu till den finske folkmusikern Timo Alakotila och sameinspirerad vokalsång skapad av vokalgruppen Rajaton, här framförd live på scenen av sex handplockade körsångarentusiaster från regionen. Texterna bygger till övervägande del på dikter av den finska poeten Kirsi Kunnas.
”Mina verk är som en symfoni, en atmosfär, en färg, men igen historia”, säger Kitti i programhäftet.
Men en ramberättelse fanns. Historien om Jesus och Maria, där Maria representerar den feminina kraften och Jesus får lida på hennes bekostnad eftersom hon vänder Gud ryggen.

Koreografien är uppbyggd på två motsatta förhållningssätt till livet. Liksom musiken. Den ena rationell och logisk den andra bygger på känslan. Manligt och kvinnligt? Jing och Yang.
Musiken, inte minst med hjälp av vokalisterna, bildade stommen och så långt var allt väl. Inte minst spännande var att vokalisterna och dansarna blandade sig med varandra på scenen. Men den kristna historien kändes påklistrad och konventionell trots att de duktiga dansarna gjorde sitt yttersta för att få det hela att hänga samman. Genom att laborera runt med en massa bord och till och med dricka nattvardsvinet försökte man att suggestivt fylla scenen med substans. Men den där efterlängtade samhörighetskänslan hade tyvärr svårt att infinna sig trots både dansarnas och vokalisternas ärliga framförande. För detta fordras att publiken ges möjlighet att identifiera sig på ett helt annat sätt.
När Kitti själv utstyrd i full samekostym kom upp på scenen för att ta emot sedvanliga applåder lättade stämningen något. Leve folkloren! Men lite ansträngt kändes det.
Jaresands En face utgår från balett-och konsertsviten Riter (1959 ) av Ingvar Lidholm, som hade premiär 1960 på Kungliga Teatern med koreografi av Birgit Åkesson. Mellan den första och andra satsen framfördes Sequenza VII av Luciano Berio av den skickliga violinisten Anna Lindal som tog aftonens flesta applåderna. Vem kan inte falla för ljuvligt vacker violinmusik där stråkarna får hela salongen att vibrera. Musiken är storslagen och har starka likheter med Stravinskijs Våroffer. Det rituella draget fångas upp i dansarnas vita klädnader som gravitetiskt rör sig på scenen med tilltalande mjuk luftighet inramade av en estetiskt raffinerad ljussättning.
Rörelsevokabulären är modern men med många klassiska inslag.

Jaresands verk känns som en kvarleva från Birgit Åkesson och Margareta Åsbergs tid. Vita fotsida dräkter som i Åsbergs Pyramiderna. Lika kompromisslöst arkaisk som Åkessons koreografi. Allt invävt i förtrollande ljusskimmer som penetreras av Ingvar Lidholms lite ödesmättade musik. Som en ritual. Ett våroffer.

Jaresands abstrakt-musikaliska formspråk integrerar musiker och dansare till en formmässig helhet där musikerna – här Malmö Operaorkester – ges en grundande funktion. Genom att begränsa koreografiens innehåll och låta vissa element återkomma likt de musikaliska figurerna i en komposition harmonierar Jaresand koreografin med Lidholms lite svårtillgängliga musik.

När får vi se Malmöfödda hundraårsjubilerande Birgit Åkessons nu klassiska uppsättning av Riter med Skånes dansteaters dansare? Hög tid jubileumsåret är i full gång!

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser