Kärlekens smärta

John Crancos mästerliga balettdrama Onegin blir ett gripande återseende.
John Crankos Onegin är i likhet med John Neumeiers Romeo og Julie ett av de
allra starkaste dramatiska verk dramatiske verk som Den Kongelige Ballet har
i sin repertoar. Koreografin är mästerlig och dess dramatiska uttryck passar
som hand i handske för kompaniet. Senast kunde man se den i Köpenhamn år
2002, och nypremiären på Gamle Scene på Det Kongelige Teater blev till ett
fint och rörande återseende av det stora balettdramat som baseras på en
versroman av Pusjkin. (Det är precis som vid Danmarkspremiären 1989 inramat
av Jürgen Roses bildsköna scenografi och kostymer i fint färgstämda nyanser.)
På liknande sätt som med känslorna vrids och vänds det till det yttersta på
dansen i det smärtfyllda kärleksdramat mellan huvudpersonerna Onegin och
Tatjana, där hon enbart i drömscenens stora pas de deux lyckas få bli
upplyft så högt upp i luften som en kvinna överhuvudtaget kan lyftas av sin
älskade i en balett.
I premiärlaget dansade Yao Wei inte bara tekniskt det krävande partiet
som Tatjana med den äran. Hon gestaltade även den dramatiska utvecklingen
från den unga kvinnan till en mogen gift kvinna, som trots sina splittrade
känslor till slut lyckas med att avvisa Onegin, han som i ungdomen helt
kallt avvisade henes kärlek och som alltför sent inser vad han har gått
miste om.
Hennes samspel med Jean-Lucien Massot är mycket fint. Han är eminent i
titelrollen som den eleganta mörka och högmodiga Onegin. Helt fräckt flörtar
han i den andra akten med Tatjanas syster Olga, så att vännen Lenskij i ett
anfall av svartsjuka slutligen utmanar Onegin i duell. En duell där Onegin
dödar Lenskij.
Solisten Femke Mølbach Slot är charmerande och säker som den muntra
bekymmerslösa Olga, och den unga talangfulla kårdansaren Charles Andersen är
en fin, följsam och hängiven Lenskij med vackra linjer i sin dans. Men i det
tekniskt utmanande kärleks pas de deux-et mellan Olga och Lenskij i första
akten brast det fortfarande kraft i de raffinerade lyft, som är en av
Crankos specialiteter.
Som Tatjanas äkta man, furst Gremin, har Julien Ringdahl en vänlig,
stilmässig attityd och är en trygg och stabil partner för Tatjana i
balscenens pas de deux.
Morten Eggert sprudlar av energi som anförare i de
unga böndernas dans, och det ges prov på härlig karaktärsdans, när de äldre
paren ger sig hän under födelsedagsfesten. Dessutom fyller Rose Gad och Lis
Jeppesen rollerna väl till den bekymrade Fru Larina respektive den
omsorgsfulla amman.
Fest- och formationsdanserna för balettkåren är flotta, och de var i god form
till nypremiären, och trots att det fattades en del kraft i vissa partier,
kan det inte förta intrycket att av att Onegin är ett otroligt fantastiskt
och väldansat balettdraman där känslorna på scenen på ett fint sätt
understöds av Tjajkovskijs musik, det klingade vackert från orkesterdiket
under Graham Bonds ledning.

Vibeke Wern