Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Bröderne Lejonhjärta som opera

2008-04-04

Fakta:

Namn: Bröderne Leonhjärte (Bröderna Lejonhjärta
Regissör: Katrine Wiedemann
Musik: Joachim Holbek
Plats: Den Kongelige Opera, Store Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Astrid Lindgrens eviga roman om Bröderna Lejonhjärta älskas högt av många barn, och till premiären på familjeoperan Bröderna Lejonhjärta vimlade det av ivriga barn, som ville följa sina två modiga hjältar till Nangijala. Det är en bra idé att använda sig av just Bröderna Lejonhjärta för en operaföreställning, därför att historiens stora och eviga teman: liv och död, ångest och mod, gott och ont passar fint för den storslagna operagenren. Föreställningen är till största delen lyckad. Kompositören Joachim Holbeks anslag börjar med tre jättetrummor placerade på balkongerna tamburiner och andra slakverksinstrument följer efter och snart är man indragen i den spännande ridderliga sagan. Musiken kommer inte att bli till något som föräldrar eller barn kan stämma in i, men för unga nybörjare inom operagenren är det heller inte musik som kan skrämma någon.
Då och då överträffas musiken av det visuella uttrycket och man glömmer bort att det handlar om en opera. Joachim Holbek är en välkänd filmkompositör och är kanske van vid att hålla sig i bakgrunden, men i det här fallet skulle det ha varit bättre om musiken varit i förgrunden från början till slut.
Dirigenten Thomas Søndergård, som den svenska publiken känner till från Norrköpings Symfoniorkester och Trettondagsaftons konserten i Berwaldhallen, leder utmärkt Det Kongelige Kapel, och som före detta solist som slagverkare har den unga dirigenten ett fast grepp om slagverkarna, som står i frontlinjen i Joachim Holbeks partitur. Gert Henning-Jensen och Ulla Christensen är perfekta i rollerna som respektive Jonatan och Karl Leonhjärte. Gert Henning-Jensen liknar en riktig sagoprins och den lilla Ulla Christensen kan verkligen konsten att agera som ett barn. De båda sångarna når verkligen ut till publiken och gör det möjligt att identifiera sig såväl för sagoälskande barn som för alla oss andra gamla sago-nostalgiker.
Scenografin och librettot är mer diskutabla , för här saknar man helt det högstämda, storslagna och sagoaktiga som genomsyrar boken Bröderna Lejonhjärta. Peter Asmussens libretto är snarare en socialrealistisk text befriat från det tvetydiga och lyriska överskottet, som präglar Astrid Lindgrens originalmanuskript. Flera stora ord och finurliga meningar, som passar för de två ovanliga pojkarna i ett ridderligt äventyr, skulle ha kunnat hjälpa upp librettot väsentligt. ”Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort”, upprepas flera gånger i Lindgrens text, men detta centrala budskap återfinns inte i librettot och det är till skada i helheten.
Med sina många video- bild-projektioner liknar Martin Tulinius scenografi mest en skolförestilling, där man inte har resurser till annat än än en projektionsduk. När Bröderna Lejonhjärta rider tlll häst, är det bara videoprojektioner av stiliserade hästar, och det blir komiskt och knasigt. När sedan den attackerande vargen är ett mjukt tygdjur som hanteras av två svartklädda scenarbetare, så är det långt till trovärdig skräck och spänning. När scenen hela tiden tar formen av en trappa för att alludera branta berg, så blir det trist i längden. Däremot ska Martin Tulinius ha en eloge för att han har gjort en självständig tolkning av Astrid Lindgrens verk. I den verkliga världen har bröderna tre leksaker en lekstuga, en drake och en liten häst, och dessa går igen i Nangijala. När Karl får tillbaka sin häst i Körsbärsdalen så är det just den här leksakshästen och Ryttargården i Nangijala er en trogen kopia av lekstugan. Och när draken Katla och lindormen Karm slår ihjäl varandra så sker detta som en lek, när Jonatan och Karl leker med leksaksdraken och en orm.
Alltså en scenografi som pekar på, at Nangijala bara äger rum i Karls fantasi efter Jonatans död, innan han själv dör. En tolkning som understryks i den andra akten i scenen när Karl gömmer sig i en snöig håla. Snön och och hålan är gjorda av ett stort vitt täcke och refererar till första akten där Jonatan och Karl leker ficktjuvar under ett täcke. Karl är varken död eller befinner sig i Nangijala, han bara leker och ägnar sig åt verklighetsflykt för att stå ut under sin återstående levnadstid. Det är trots allt ett bra djup att ha i tolkningen när nu föreställningen vänder sig till hela familjen. Och barnen, ja de såg ut att vara förtjusta i föreställningen, och en bättre reklam kan operan Bröderna Lejonhjärta knappast få.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser