Mänsklig problematik.

Mamootot är ett verk för nio dansare som är lika poetiskt som titeln antyder. Koreografen är ingen mindre än Batsheva Dance Companys stjärnkoreograf Ohad Naharin som nyss gästspelat i Köpenhamn. Förutom på Dansescenen också på det Kongelige teater. Verket som är från 2003 har redan vandrat jorden runt ett antal gånger och mött stor uppskattning.
Mamootot är ett verk fyllt av underfundiga symboliska associationer och med en stark rituell prägel. Varje dansares rörelsevokabulär verkar ge uttryck för djupt liggande känslor som laddar oss inte bara med energi utan också direkt sätter våra egna sinnen i vibrering. Så är det också tänkt. Ett samspel mellan dansare och publik.
För att den rätta kontakten skulle uppstå satt publiken på alla fyra sidor runt scenen. Allt badade i ett permanent ljus som ingen kunde värja sig för. Dansare som publik fick stå ut med denna förvisso spänningsskapande effekt i 75 minuter. Ljuset bildade klangbotten för den intensivt vibrerande dansen vars blixtsnabba kast fick oss att känna som om tidens gränslinje upphört och vi alla ingick i samma universum.

Dansarna är klädda i kroppsnära trikåer som saknar ärmar och ben. I stället är dessa kroppsdelar vitpudrade lite som i en buthoföreställning. Ett budskap om att få oss att förstå den värld vi lever i? Androgynt och dubbelbottnat samtidigt som detta ju är en av buthons grundläggande principer. Dansarnas förstelnade ansiktsuttryck förföljer oss mer än förför. Med jämna mellanrum går de runt och skakar hand med publiken som först inte vågar sträcka fram sina händer. Men ingen kommer undan alla måste vi gå igenom det samma. En slags kollektiv känsla uppstod som inte bara gav oss en psykologisk knuff utan skapade dynamik åt föreställningen.
Det hela hålls samman av en ramberättelse som skildrar det sköra tillstånd som uppstår i mötet mellan man och kvinna. Från osäkerhet att göra sig förstådd till missförstånd av alla slag. Det är konstanta skiftningar mellan delikata balanser, sinnrika duon, solon blandade med unisona uppställningar av dansarna framför publiken och pikanta vilopauser av killarna som sätter sig bland publiken.
Koreografin utnyttjar spänningen mellan individen och kollektivet på ett fascinerande sätt samtidigt som den humoristiskt tar upp könspolitiska frågeställningar. En kille sliter på ett ställe hela sin dräkt av sig och står där plötsligt naken och vitpudrad och gör allt för att vinna tjejens uppmärksamhet men utan resultat. Kysser och smaskar på sig själv innan han tar på sig kläderna igen. Flera solon behandlade kvinnoidentiteten medan andra trängde in i kvinnokollektivets komplexiteter. Stillhet och stillastående i ljud och kroppar angav den musikaliska tonen och de vältränade dansarna imponerade genom sin koncentration, koordination och flexibilitet. Ljudets roll blir strukturerande i rörelseupplevelsen och bidrar samtidigt till en estetisk upplevelse utöver det vanliga. Dansen som ett sätt att bearbeta nuet, få oss att våga välja ståndpunkt.

Ann Jonsson