Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Mörk teater

2008-03-09

Fakta:

Namn: Music for a Darkened Theatre
Koreografi: Carina Reich och Bogdan Szyber
Musik: Deltahead
Plats: Södra Teatern, Stockholm
» http://www.reich-szyber.com

Man baxnar. Sällan har så många professionella insatser fått ihop ett så enastående amatörmässigt resultat. Förväntningarna är höga när Carina Reich och Bogdan Szyber gör ett nytt stycke scenkonst; genom åren har de gjort formstarka, egensinniga verk som hänger kvar i minnet tydliga och bildrika. Installationen i vattentornet i Hjorthagen: Beautiful Sadness, Stadsritualen, Zoink listan är lång och inspirerande.

I det längsta försöker jag därför tänja min välvilja så långt jag kan med Music for a Darkened Theatre som hade premiär på Södran i går. Ika Nord är faktiskt en av de skickligast mimare man kan se, dansarna Cecilia Roos, Hans Nilsson och Göran Svalberg är ypperliga. Deltaheads musik med Benjamin Quigley och Sony Bono är väl ironiskt okej, men vad är det – överhuvudtaget – jag ser? Och varför tar det så orimligt lång tid innan det tar slut?

Sen tänker jag att avsikten måhända är att endast, och absolut endast, underhålla och förströ med en kul parodi. Men då borde historien om fyra knäppa syskon i varietémiljö under tidigt 1900-tal varit betydligt roligare. Den är inte särskilt humoristisk.

Man kan kanske istället tänka sig att man vill kommunicera något allvarligare om tillvarons absolut förvirrade tillstånd, Europas trassliga historia eller teater- och varietémiljöns egenartade pseudovärld. ”A darkened theater” är kanske en bild av en döende teaterkonst. Men efter en halvtimme har möjligheterna gått över styr att ens hålla ordning på vem som gifter sig i vilka centraleuropeiska berg och varför Ika Nord talar engelska med fransk brytning eller svenska med tysk accent. Allvar? Knappast. Drömlikt? Nix.

Kan man tänka sig att åtminstone kreatöerna Reich och Szyber samt Nord-Roos-Nilsson och Svalberg på scenen bara har roligt och ägnar sig åt scenisk hatkärlek, självbekännelse eller charmigt oskrymtad förtjusning? Möjligt, men det ser dessvärre ut som de kämpar för att fylla ut ett magert scenario i en och en halv timme med stora gester och tomma grimaser och konventioner, och ibland, det ska medges, lite kul koreografi-ironi för de två manliga, utmärkta dansarna.

Nedmontering av begrepp som ”amatöristisk” och ”professionell” kunde också vara ett tänkbart syfte. Men man tycker bara synd om rikt erfarna konstnärer som besitter en verkligt stor yrkeskunskap, men som exponeras i ett så påvert projekt. Det här är inga glada amatörer, utan underutnyttjade och oregisserade proffs.

Sen övergår jag till att tänka att jag bara är konventionell och inte uppskattar en rejäl attack på scenkonstens traditioner och deras indelning i syfte, genre eller möjlighet att kommunicera med sin publik. Men som parodi och ironisk parafras på varieté och underhållning är det oinspirerat och ja, konventionellt, slitet. Hur många sergeant-pepper-aktiga eller diaboliska cirkusdirektörer och kabaretkonferencierer har man inte sett på film, nycirkus, teater de senaste 40-50-åren? Hur yxigt skuggspel och avig dockteater kan man – seriöst! – visa på en scen? Att Ika Nords slanka gestalt har en perfekt Art-Noveau-look kan väl inte rimligtvis motivera hela denna långrandiga soppan?

”Utforskning av vår tids känsla för melankoli fortsätter alltså”, deklarerar programbladet hurtigt. Är det någonting som kommuniceras här, är det osäkerhet, inte melankoli. Man bara baxnar.

Publicerad i Expressen Kulturen, nätupplagan, 8 mars.

Föreställningen spelas till och med 10 mars på Södra Teatern i Stockholm och på Pusterviksteatern i Göteborg den 16 och 16/3.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser